Aftonbladet – 12 april 1842, sida 1

ARENAN Liksom den för vinden fläktande murgrönsrankan, sökte hennes själ en hvilopunkt, och med denna rankas innerlighet och fasthet, slingrade hon sig derföre omkring Krumm; denne var likväl icke en stam, som i vänlig grönska välsignande sträckte sina grenar öfver jorden, utan som en mörk cypress lyfte sig hotande, liflös och nedkallande blixten, hvilken hotade att krossa den späda plantan, som förtrott sig åt honom. Krumm antog utan tvekan, att den föregifne målaren var ett Guds budskap och hon den ljufva Maria, som en evig och outforsklig vishet utkorat till en ny Guds moder, under det andan i drömmen uppenbarat för honom, att han, såsom den andre Josef, skulle blifva fader till det väntade andans barn. När Gabriela jemförde dessa, sin högt aktade lärares ord med det intryck, som ynglingen den ofvannämnda aftonen gjort på henne, när bon erkände för sig sjelf, att han då icke förefallit henne som ett jordiskt väsen, samt erinorade sig den besynnerliga känsla, som efter detta ögonblick sönderslet hennes bjerta och förde henne med en oförklarlig drift emot honom, så måste hon äfven återgå till en sådan tanka. Men ännu hade hennes sunda förnuft icke helt och hållet underkufvats af Krumms svärmeri, och hon kunde således icke fullkomligt qväfva det tvifvelsmål, som ovilkorligt trängde sig på henne i anseende till Eduard. Han hade blifvit henne kär, det vare sig som. engel eller menniska, ech så from hon än var, så högt en gudomlig sändning än skulle hafva förtjust henne, så höjde sit likväl sakta i hennes hjerta den önskan, at Eduard måtte tilhöra hennes slig!e.