genom han bibringas ett visst förakt för all annan nyttig medborgerlig bildning, ett förakt, som en gång, då han kommer ut i lifvet, verkar menligt så för honom sjelf, som för det yrke, i hvars tjenst han står; 3:0 att akademien ej kan emottaga och gilva bildning åt hela armeens öfverbefål — något, som verkligen är både ynkligt och löjligt. Det är således icke nödvändigt, alt de, som inzehava ungefär samma. embete, äfven besitta samma mått af kunskap? Vi hafva tänkt oss gången af officerares bildning sålunda. Vid våra offentliga läroverk inhemtas undervisning uti humaniora och vid universitet tages studentexamen. Nu bör matematik, algebra, lefvande språk och historia, samt militäirämnen, än ytterligare inhemtas — men hvar? Vid akademierna finnas serskilda fakulteter för åem, hvilka ämna sig till läkare, jurister, prester; kunde der icke äfven inrättas en militirfakultet, der officerare aflade i sitt yrke så väl lägre som högre lärdomsprof? En examen fastställdes för linieofficerare och en för dem, hvilka afgå till någon af genikorpserna. Eller kunde ej Marieberg och Carlberg sammanslås till ett läroverk, med namn af krigsakademi, dit officerare och officerskandidater, efter tagen studentexamen, afgingo, och der så väl linieoch geniofficerare togo sina examina? Månne icke detta skulle åstadkomma vinst för staten så väl i det ena som andra afseende? Mer enhet skulle onekligen uppstå i våra militärers bildning, än nu, då de fleste officerares undervisning helt och hållet är öfverlåten åt enskilda spekulanter, dem just ingen kontrollerar. Vår mening har endast varit att i korthet antyda hvad vi anse vara i detta ämne rätt och behöfligt, lemnande åt andra att vidare härom orda. BPetkan väl hända, det äfven vi åter en gång begära ordet. 4 ——LL VTT