— LAMZSMEN I TIBET. Det är märkviärdigt, huru mycket lamaismen tyckes likna och man kunde nästan söga liknar den katholsza religio. nen i dogmer och bruk. De deröfver högligen uppretade missionärerna lemna det mest otvifvelaktiga vittnesbörd rörande detta förhållande. Enligt deras utsego tro äfven Tibetanerna på en treenighet, och ej endast på himmel och helvete, utan äfven på skärselden. De hålla nattvard med bröd och vin, gifvs den sista smörje!sen, döpa med en blandning a mjölk och vatten, hvarvid dopbarnet erhåller namn förrätta vigsel, hålla förböner och gifva allmosor Åå de fattiga för de dödas själar. Man finner vigvatten kors, rosenkransar, bilddyrkan, bigt och absolution celibat, processioner, botöfningar och vallfärder munkar och nunnor, ja, till och med missicnärer hos dem: biskopar och erkebiskopar (lameas och stor lameas) och slutligen i deras Dalai-lama äfven en påve; allt liksom hos katholikerna. Den väsendtligaste, eller åtminstone för folket begripligaste, skilnaden emellan de båda religionspar tierna torde vara, attöfverhufvudet för det ena vistas: Lassa, för det andra i Rom; äfvensom att Dalai-lamar ej blott anses för den af Tibetanerna dyrkade, af en juogfru födda, gudamenniskan Xaca, utan för denns i menniskonatur uppenbarade Gud själf. Åfven deri skilja sig de båda, att Asiens lamaism, en a de mildsaste religioner, afskyr till och med djurens blod, hvaremot å andra sidan intet presterskap ännu så utgjutit menniskoblod i strömmar, som det europeiska. Det ena är en vanställning af kristendomen, parad med indisk mildhet, det andra, samma vanställning, parad med europeisk vildhet. Denna papismens gengångare låter sannolikast förktatäsig som en verklig afart af kristendomen, hvilk Se tredje århundradet utbreddes iländerna