vördnadsfullt till dem och pre-enterede sig sjelf som en målare, hvilken anbefallte sig och sin konst åt den ädla och fromma grefvinnans välvilja. Redan vid första bicken på yng ingens högvixta och fist bildade gestalt, hvars frivola klädel satte ella pastorns nerver i skakning, hade Krums panna förmörkats; men då ynglingen dertill gaf sig tillkänna sow målare, tog han med den djupaste ovilja till ordet, och smädade en onst, som under de sednare tiderna så långt flässnat sig från sitt ändamil, hvilket var att rsinnliga det heliga och gudomliga, och framsälla det i sin fullständiga skönhet för mennisko gat, men nu syntes endast bellita sig om att synna cceh befordra lasten. Tigande hade Eduard hört den åt hans ädla tovst riktade straffpredikan, och under det han i sitt bjarta föraktade den trångbröstade devoten, svarade han med en blygsamhet, som fullkomligt öfverensstämde med ynglingens milda anlete, att hved pastorn sagt visserligen tyvärr vore sannt, men stt lyckligtvis äfven här och der funnos kosstnärer, som med barnsligt fromt sinne endast egnade sig åt framstöllningen af det ädla, söna cer gudomliga. Äfven han hörde, om icke till dessa konstnärer, likväl till den skola, som egnat sig åt det nämnda bemödandet. Då han nu här sett den sköna grefvinnan, hade venves ljuva, fromma öga, hennes heliga, hulda allvar, hennes ädla anletsdrag i hans minne återtallat Raraels gudomliga Madonna, och han våde derföre uttala sin bön att få förfärdiga ett srträtt af den ädla grefvinnan, förestilld såsom deu heliga Msria, hvilken hon så mycket liknade. Med tyst triumf märkte pu Eduard den försåving, som hans sluga framställning åstadkommit hos de bida tilltalade, hvilka ej på det afligsnaste tänkte, att den unge målaren kunde hafva lyssnat på dem och nu till sin fördel besagnade deras svaghet, Dean sällsamme ypglin