De hade knapt aflägsnat sig, då värdens uppmärksamhet — ty mjölnaren dref derjemte en liten värdshusrörelse — riktades på en ny anländande gåst. Det var en ung man om knapt 20 år, som sjungande närmade sig qvarnen med raska steg; hans anlete hade fina drag, som, förhöjda af en nästan qvinlig hy, gåfvo honom ett mildt utseende, men derjemte kastade hans ögon dristiga och fria blickar omkring i verlden. Ljusa lockar föllo ned på hans axlar och tjenade vinden till lek. En svart sammetsmössa, en tätt åtsittande rock af samma tyg, den bländande, hvita skjortkragen på studentmaner nedviken, och det halft obetäckta bröstet gåfvo honom ett något ovanligt utseende, men hvilket ej saknade sitt behag, ty blott sällan förvillade sig en son af sånggudinnorna, som främlingen tycktes vara, i dessa nejder. Han sjöng dervid följande verser på en rask melodi: B:ommans drägt, Nya ting, vindens flägt allt omkring, hvälfver ljuf och sval. sådan är mitt lott; Djerft framåt, bryter glad går min stråt, blommans blad, (öfver berg och dal. är hon vacker blott. Utan guld, Frisk och nöjd, ingen skuld, hjertats fröjd hvilar på min själ; trotsar storm och nöd. konstnärn är, Lång bort står hvart det bär, gråa hå r fri och rik likväl. och den bleka död. Vid sista strofen hade han hunnit ett af de bord, som stodo utanför qvarnen, och, i det han med lätthet kastade af sin rensel ochsorgfälligt lade den på bordet, ropade han med sin välljudande röst: