Aftonbladet – 9 april 1842, sida 1

ser stärkte honom endast i föreställpingen on den rätt han hade att förebygga, det hans för mögenhet ej måtte komma i så ovärdiga händer ja, han ansåg en dylik handling till och mer för sin pligt. Långt ifrån att genom sin stjuf. dotters hersklystna och ondskefulla väsen afthål. tas från ett sådant beslut — såsom man skull förmodat och hvar och en i huset hoppades — tänkte han tvärtom på att så fort som möjlig ordna denna angelägenhet, för att derigenon tämja baronessans onda lynne eller, om möjligt åter aflägsna henne ur sitt bus. Om allt dett: yttrade han likväl intet ord, icke en gång til Matbilda, för hvilken ban likväl med hvarje da; (attade en större tillgifvenhet. Denna flicka hade någonting gåtlikt is hela sit väsende, en omständighet, som ännu mer fjett. rade den gamle herren. Hon vårdade honom med en uppmärksamhet och sorgföllighet, son ej kunde öfverträffas af ett barns ömaste kärlek Vid hvarje tillfälle röjde hon en fin takt, et känsligt sinne, utan aw likväl urarta till denns sentimentalitet, som så ofta hos flickor intar det sunda förståndets ställe; men hvad som isynnerhet retat baronens uppmärksamhet och nyfikenhet, var följande upptäckter: Genom sin gamle pålitlige skrifvare, som likaledes bodde i Hohensteinska huset, erfor han nemligen att Mathilda som syntes så munter i hans närvaro, så vänlig! hon än bemötte hvar och en, öfverlemnade hor sig likväl, då hon var ensam, åt en tyst sorg och ofta sent inpå natten, instängd i sin lill: kammare, gaf hon Juft åt sina känslor i sån ger, hvilka -hon ackompagnerade på guitar ren. Om dessa sångers innehåll kunde skrif