Aftonbladet – 9 april 1842, sida 1

nan skrifvaren aflägsnade sig; men knappt hade baronen börjat anordningarna till sin afklädsel, förrän han kom tillbaka och utderrättade sin byråchef att Mathilda sjöng. Sakta smögo sig nu båda gubbarne till flickans kammardörr, och ställde sig derutanför med återhålien andedrägt. Milda toner preluderade en rörande melodi, hvarull Mathilda med half röst sjöng föjande ord: Då verlden sömnens hviia smakar jag ensam med min smärta vakar. An ingen kännt hur qvalets udd mitt bjerta sårar, och hvilka sorgens bittra tårar mitt hjerta brännt. Beredd att offra mig och lide, att osedd mot min plåga strida, jag länge var; men hvad jag än döms att förseka, ser jag med saknad ej tillbaka på flydda dar, Ett ädelt mål jag sjelf mig sätter; för stridens dag, för sorgens nätter det trösta skall. När det är fylldt, jag vänder åter, och hvad jag sjort jag ej begråter, ! Dot var mitt kall! Tonerna hade småningom förklingat, djup tystnad herskade rundt omkring och de båda samle stodo änmu tigande på samma ställe. Slutligen smög sig baronen bort derifrån och skrifvaren följde hans exempel. Har ni nu öfvertygat er om sanningen af mina ord?, frågade skrifvaren, då de hunnit ned till förstå våningens -förstuga, och torkade dervid en tår ur sitt öga. Baronen tog bonom vid armen, förde honom till en Jykta