Aftonbladet – 9 april 1842, sida 1

varen icke lemna någon upplysving, ban för säkrade blott, att de voro utmärkt sköna oct rörande. Baronen skrattade väl i början åt der exaltarion, som tycktes hafva fättat den gamle mannen då han talade om Mathilda och hennes nattliga sånger, och frågade om han icke redan friat till henne? Men likväl kunde han icke qväfva sin egen nyfikenhet, och gaf således gernz etter för skrifvarens böner, att sjelf en gång lyssna på sin hushållerska. Matbilda hade om aftonen läst för baronen Schilters: RBöfvarebandet, och detta med en så binförande inspiration, med ett. så fulländad: uttryck, att den gamle herrans pipa längesedar slocknat, utan att han märkte det, och han satt på soffan med spänd uppmärksarchet, a!hörande sm vackra föreläserska; men isynne:het stegrades hennes röst till en ovanlig liflighet och en rörande vekhet när hon kom till det stället, då Carl, den -mM.sskände och orättvist behandlade sonen, befriade sin fader ur tornet. Hon darrade, tårar framträngde ur hennes ögon och hos: måste för ett ögonblick lägga ifrån sig boken. Hohenstein var djupt skakad; han steg upp och dolde sin inre rörelse genom ett hastigt gående af och an. Aftonmåltiden serverades, man var tystlåtnare än vanligt och skiljdes tidigt. Då Mathilda gått, inträdde den gamle skrifvaren och stillade genom föredragande af åtskilliga embetsärender baronenps sinnesrörelser. Man talade sedan om flerfaldiga ämnen och kom slutligen på de gamla, goda tiderna, Nu voro de begge mänrnerne i sitt element, och med der framskridande tiden hade Hohenstein återvunnit sitt vanliga lugn. Klockan hade slagit tolf in