Aftonbladet – 8 april 1842, sida 1

denna inre verlds lif och behof; ren som de ej kunna gifva ord åt sina köns!or och tankar, så måste de i handling ulirycka sin poesi, och blifva således, alit efter åe förhållanden hvari de befinna sig, hjeltar, skapare af stora företag, målare, bildhuggare, skådespelare 0. s. Ve Hos qvionokönet, till hvilket dylika poetiska naturer företrädesvis höra, utbreder sig öfver alla deras handlingar ett onämnbart behag, hvars anledningar och egentliga beskaffenhet vi förgäfves bemöda 0ss att utgrunda. Sådant var äfven fallet med Matbilda. Några blomkrukor, som baronen mycket tyckte om, men som han icke rätt visste hvar ban skulle placera, och derföre stälide dem än här och än der, förstod hon så gruppera, at! de ej blott icke mer togo bort någon plats, utan till och med blefvo rummets förnämsta prydnad. Men hvad som hufvudsakligen fästade den gamle Hohenstein var hennes okonstlade sitt att vara. Alltid glad och vänlig var den unga hushållerskan likväl vida skiljd från denna smilande inställsamhet som värdsbusvärdar cch underhbafvande ofta visa, och som Verkar tillbakastötonde på oss, emedan man så lätt derunder förmodar falskhet och egennyttiga afsigter. Mathilda var helt och hållet mästarinna öfver sin tunga, ja, hon tycktes till och med stuntom tankfull och sluten, ty ehuru bon uppbjöd all sin förmåga, att vid bordet och om aftnarna ges nom läsning roa den gamle berrn, som nästan aldrig lemnade huset och som var en afsvuren fiende till sällskaper och alla slags spel, så fördjupade hon sig likväl obemärkt i sina tankar, och hennes anietsdrag röjde då ett djupt själslidande.