Aftonbladet – 8 april 1842, sida 1

berren, hvilken midt under smekmånaden ble högst angenämt öfverraskad, i anledning af der underrättelsen, att processen vunnits af bans om: bud och han således blifvit herre öfver en an senlig förmögenhet. När nu fadren, 26 år efter denna tilldragelse råkat i oenighet med sonen, kunde ingen bestrida honom rättigbeten att göra den sistvämnde arflös, naturligtvis med undantag af det ring: mödernearfvet. Huruvida baronen häri handla! rått, var en annan fråga; men just emedan hvaj och en tadlade honom, blef han så mycket envisare i sin föresats och erinrade sig nu mer ens den längesedan förgätna stjufdottren, hvilken han kallade till sig och lofvade göra till sir universalarfving. Hon bade nu kommit; men en tidrymd a nära 40 år låg emellan Hohensteins minne ock det närvarande ögonblicket, och af det lilla täck: barnet hade blifvit en mognad, 43-årig fröken Baronen, som hade sin hågkomst fylld af de vackra barnets bild, blef nu icke serdeles ange nämt öfverraskad vid åsynen af den åldriga damen med sin stolta, något mokanta min. Duassutom hade ban redan till någon del ångrat sir betta och i synnerhet sin stjufdotters bitkallande, ty innan hon ännu anländt, fästade honom en besynnerlig, för honom sjelt oförklarlig, till gifvenbet vid den unga flickan, som öfvertag: hans bushåll. Biand de minga, som sökt denna plats och för sådant ändamål uppvaktat baronen, bebagadt honom i synnerhet denna flickas okonstlade och naturliga väsen. Hon inlät sig i ett längre sam tal med henne, utvecklade derunder för henne