ARTNR TN TRANS AAAAAAAA— — —————— rr — — föräldrarne icke upphörde med sin anhållan, gaf ban ändtligen efter, och såg sig således, för törsta gången efter många år, deltagande i en borgerlig och kyrklig handling. Betvingande sin motvilja, inträdde han således, omgifven af glada och själsfriska Menniskor, i det lilla kapellet, som befann sig i grannskapet af de ofvannämnda boningarna; det var enkelt, men ganska smakfullt. Prestea, en gammal, vördnadsvärd man, förrättade den beliga ceremonien med en sådan andakt och allvar, talade så okonstlade och vederqvickande ord, alla de närvarandes anletsdrag visade en så rörande uppmärksamhet och andakt, att Castelcaunt, så kall och dyster ban än syntes, bkväl icke blef utan en viss känning af den allmänna rörelsen och en inre röst hviskade till honom: vatt en Gud lefde, en allgod menniskornas fader och att hans outforskliga väsen var kärlek, hvarmed ban omfattade hela verlden. Efter ceremoniens slut gick man: ur kyrkan och den lilla församlingen — ty hvar och en deltog i högtiden — firade dagen med högljudd glädje; men om Castelcaunt tvingat sig att vara tillstädes vid den religiösa handlingen, så kunde han likväl icke vara vittne till dessa muntra uppträden, utan att åter känna sitt hjerta plågsamt sönderslitet. Han smög sig således snart ifrån den glada kretsen och insög från församlingens aflägsna glädtiga stoj hatets bittra gift mot hvårje oskyldig njutning. Månan var längesedan uppgången då han kom hem, men han bade under sin nattliga :spatsergång fattat det beslut, att öfverge denna familj, med hvilken han nu kommit i beröring, och således äfven trakten. . Detta verkställde han jemväl följande morgon till allas stora saknad, men icke utan att först bafva gifvit sin lille gudson frikostiga skänker. (Forts. följer.)