Aftonbladet – 6 april 1842, sida 1

den, hvilken öppnade sig för honom lik en mörk afgrund, der de dystra spökena: jämmer cch nöd, kunger och elände drefvo sitt förderfliga väsen. Ur dessa och dylika tankar väcktes ban först vid den undenrättelsen att man nu vore vid Mainz. Då ångfartyget följande morgon fortsatte sin resa till Mannheim befunnos om bord derpå endast två af de passagerare, som dagen förut anländt dit från Köln. Det var Matbias och ert äldre fruntimmer, hvars yttre tillkännagaf, att hon tillhörde de högre stånden; hon kunde vara några och fyratio år gammal. Med de i sig sjelfva föga angenäma dragen i hennes anlete, hade spåren af den tilltagande ål!dren förenat sig, som en sökt, ehuru hvarken smakfull eller alldeles modern toilett, fåfängt bjöd till att dölja. Hennes hållning röjde imedlertid en temligen god ton och hennes sätt att vara, rättade sig ganska skickligt efter de personers ståndpunkt, med hvilka hon kom i beröring. Bland det öfriga sällskapet tycktes hon ej hafva någon bekant, ehuru hon, då hon kom om bord, vänligt bälsat en förnäm herre, hvars bröst var dekoreradt med många -ordnar. Hennes kammarjungfru var på tredje platsen och af sådan anledning utsträckte damen flera gånger sina promenader ända till denna del af fartyget och vexlade ibland äfven ett par ord med den för öfrigt ganska okunniga och tölpaktiga flickan. Hirunder blef hon äfven varse den masre, torftige mannen, hvars fall i vattnet dagen förut, så förskröckt henne, att hon deraf fått en nervhufvudverk och som hon derföre ännu ganska väl ibågkom. Ledsnaden torde hafva inrymt medlidandet något rum i hennes högadliga bjerta och hon fann sig deraf förmådd att med ett nådigt leende nalkas broder Mathias. Ni är således helt och hållet återställd från gårdagens händelse — ack! jag kan inte tänka