Aftonbladet – 6 april 1842, sida 1

fortfor han, med en sorgsen blick på sitt utseende: De frossa derute i Yppighet och vällust dessa verldens barn och jag sitter här en bild af brist och elände. . Mina få penningar äro nästan alldeles slut; på något understöd från församlingen får jag ej räkna och alla mina företag ha nästan hittills misslyckats. För traktaternas skull har j:g två gånger fått stryk och åtminstone tio gånger blifvit körd på dörren. Jag hade omvändt en gammal gumma, och då jag, viss på min sak, tog till pennan, för att berätta det för den värdige pastor Krumm, dog mir proselytinna och alla frukterna af ett förtärligt arbete gingo förlorade. I Frankfurt hade jag fått en ung karl i mina händer, som just då behöfde två riksdaler; för att draga honom till mig, gaf jag honom dem; han lofvade deremot att afhöra mina lärdomar, och sedan jag i två timmar öfsat mig i herrliga ord och uttömt hela min vishet, men han ätit och druckit godt till middegen, steg han upp, skrattade mig midt i ansigtet och kallade? mig elt fromt dumbufvud. — Så står det till med mina segrar och med frukterna af min re:a och mina ansträngningar. Här nedsjönk Mathias åter i dyster tankfullhet. Och hvad skall jag nu företaga?) frårade han slutligen sakta sig sjelf, och alla de sorgsna erfarenheter han gjort under sin glädjetoma lefnad, sväfvade för hans minne. Han bemödade sig förgäfves att finna skälet, hvarföre han alltid måste vara ett rof för olyckan, under det andra menniskor i öfverflödets sköte, fingo föra ett så angenämt och beqvämt lif. Han hade Jikväl under sin långa lefnad gjort allt möjligt, lik en god diplomat, alltid vändt sig efter vinden och hade nu på sin ålderdom till och med blifvit andäktig. Men, som sagdt är, ingenting ville lyckas honom, och då han nu äfven fann detta. sista räddningsmedel försvinna, såg han med ängslan, ja, nästan med förtviflan, in i framti