Aftonbladet – 5 april 1842, sida 2

isom folkets män och upplysare till sann reliiositet; i samma mån som det mer och mer uppattar sin rätta ställning. Hvad Lidandet vidkomner, så är det väl sannt, att Å. B. aldrig ansett skäigt för någon, att såsom pligt predika, det mennikorna tåligt böra underkasta sig allt det slags elänle, lidande och förderf, som härflyta från sådana nstitutioner, hvilka endast bidraga till perpeuerande af missbruken och till hinder emot olkets egen uppfostran till upplysning och medvorgerlighet, och hvartill vi onekligen äfven räkade prelaturen. Men, utom detta, återstår alltid nycket bekymmer, mycken nöd, åtföljande det nenskliga lifvet till följe af sjelfva sin natur, ;ch hvars uthärdande alltid blir en skyldighet, ler det icke står till att afbjelpa. Minerva och irennes otvungne kunna således glädjas: en viss mängd uselhet blir ailtid qvar, orubbligt jvar, både i naturen och i mennisko-karakteerna, hvilket städse kan göras till mål för den xcellentaste bigt, i sällskap med hvilka gourmander och annat hyggligt folk, som helst vid illfället bjudas att assistera. Minerva förmäler ock, hurusom Aftonbladet i samma JB 73 skall hota Sverges konungahus med urdergång. Denna citation är en lika taande förvridning af den tanken, att det är sjelfva det högre Presterskapet och Aristokratien: (såjedes icke Aftonbladet), som möjligen kunde hota med en repetition af hvad i Sverge tilldrog sig på Johan III:s och Sigismunds tid, derest man får tänka sig nu, såsom då, en verkligen befintig, ehuru hemlig plan i de katholskt sinnad: presternas sätt att förbinda sig med den del af adels-elementet, som man hos oss uttrycker med benämningen kamarillan. Hela denna förmodar hvilar alltså, som man tydligen ser, endast på den förutsättningen, att något sammanhang, någon plan, någon ledande tråd gilves till i Biet och Minerva, hvilket vi naturligtvis icke kunna veta; äfvensom det är en sanning, att blot! sällan en skymt af sammanhang i dessa blad visar sig. Likväl saknas icke fullkomligt alla spår af ett visst underligt Ett-och-samma, som, utan att precist häntyda på något, som hänger logiskt ihop, dock har tycke af ständigt sig lika ryckningar hos marionettdeckor, de der dragas i armar och ben med ganska politiskt dolda trådar. Härförutan yttrar insändaren sig äfven-i den nu å bane varande tvistefrågan om methodismen, att det värsta man hitintills hört såsom följder af Hr Scotts tillgöranden är, att några pigor hänga läpp och några flata husbönder få ita kall mat om Söndagarna (man bör ej undra att Minervas red. finner det sednare utgöra det värsta som kan hända), äfvensom han -uttryc ker den tankan, att i frågan emellan Hr Scotts och Aftonblads-redaktionens förvisning, skulle han utan betänkande rösta för det sednare — ett votum, hvars uppriktighet man åtminstone ej behöfver draga i tvifvelsmål. — ehuru, tillägger han med blygsamhe!, om det berodde på mig de gerna skulle få göra sällskep tillsammans i! begges förlofvade land — Norra Amerika.n