Aftonbladet – 5 april 1842, sida 2

ande företrädesrättigheter) qvarstår således enda:t; såsom någonting yttre, samhället åkommet, genom våld eller inbillningar påtrugadt, den egentliga organismen icke tillhörigt. Hvar och eni vet och har af erfarenheten sett, att en adelsman, baron eller grefve kan ega fullt ut så stor grad af ädelhet, upphöjda tänkesätt och god karakter, som någon annan; och vi kunna ingalunda gilla denna brutala och pöbelaktiga rikt ning, som man någongång sett på ett annat håll uppenbara sig, att på förhand med ett blindt hat utfara emot allt hvad adelsmän heter, såsom om man ej bland detta stånd kunde träffa de mest oegennyttigt fosterländska tänkesätt, Men då man hos en adelsman finner en sådan inre adel, är det allsingen nödvändig följd af. börden, utan ligger i det tillfälliga af bans personliga karakter och uppfostran, likt hvarje annan individs. Hela samlingen af ädla menniskor i ett land, födda afhvilka föräldrar som helst, utgör den egentliga och sanna adeln, ehuru doterad med inga. politiska rättigheter. Della slags adel är det också, som utgör samhällets starkaste värn, vilkoret för dess framgång, alla goda lagars och inrättningars skydd och alla betrycktas tillflykt. Blotta Börds-adeln eller Aristokratien förhåller sig till en sådan adel såsom det Oegentliga, Falska och — för att nyttja det mildaste uttrycket — det Sjuka förhiller sig till det Egentliga, Sanna och Friska. Börds-adeln är således hvad man brukar benämna en Parasit-växt, eller — för att ånyo begagna det skonsamma epithetet — ett sjukdomsfali i sambället, en yttre åkomma, en böld, ett slags vattenbåsa. Men .när en sådan vattenblåsa ifrån sitt föregående stora, fylliga och pösande skick nedfaller och förtorkar, utgör den visserligen hvad man i umgängesspråket benämner skabb. Den fortfar äfven nu att klia; hvem vet ej det? Den kliar ofta mycket, ju torrare cch skrumpnare den är. Den kliar isynnerhet på firgrarne; och måste göra det mera, ju längre dessa äro. Dylika röp återkomma ständigt. Den tgna metaforen befinnes således visserligen riktig, och allt riktigare, ju mera man tänker derfå; ehuru det är en saening, såsom vi förut äfven anmärkt, alt denna allegori tillhör det milda uttryckssättet, då nemligen Börds-adeln icke betraktas under någon värre kategori än blott såsom en hudsjukdom på staten. Och alldeles som Aristokratien bildar det oegentliga, falska och sjuka i motstycke till den i förnuftig mering rätta Adeln (hela samlingen af ädla menniskor i landet: ett stånd, verkligen befintligt , ehuru icke doteradt med politiska rättigheter); så förhåller sig ock Prelaturen till det egentliga och rätta Presterskapet i sann christlig mening. Ingenting hindrar således den nyttjade metaforen att passa likaväl för Prelåturen, som för Aristokratien. Den är, lindrigast taladt, en hudsjukdom på samhällskroppen, den också likasäl som Börds-adeln; ceh till dess wuwdrifvande behöfves förnuftets qvattram, och — ör patienter, som visa sig alldeles oåtkomliga för förnuft — skämtets svafvelblomm2. Om det då hädanefter verkligen skule gå så, att uttrycket Skobb på nationen blefve ett hos allmänheten gängse eller stereotyperadt taiesätt, så stannar man härför i tackssmbet hos Svenska Biet, som releverat ordet, på grund af den djupa sannirg, det funnit i bilden. Den i föregående stycke gjorda reflexionen, att det verkligen ser ut, som om Aftonbladets oförgripliga framställning angående Biets högsta politik gripit vissa vederbörande både djupt och allmönt, bekräftar sig för öfrigt äfven af Minerva för i dag. Si char en notvungenp insändare i Mimerva, förmodligen i hopp, att ingen a! Minervas pubhk läst Aftonbladets hiskliga arti kel, sjelf framträdt med ingenting mindre än den beskyllningen, att Aftonbladet lofvar sitt möktiga beskydd åt det lägre Presterskapet, under det obetydliga förbehåll, att detta Presterskap förnekar Christi Gudom, samt upphörer att predika tålamod i lidandet m. m Allt detta var hvad vi kunde förutse; men det enda, som dervid förtjenar att lägga mörke till, såsom vigtigt i saken, är, att de, som uppträdt emot de fram: ställda tankarna, icke kunnat berga sig med mindre, än att tillgripa det gamla medlet osanningen, d. v. s. att påbörda Aftonbladet: något belt annat än hvad det sagt, och till största de: len motsatsen deraf. Intet ord finnes i Aftonbladets artikel, som på minsta sätt har göra med förnekande af Christi Gudom, deremot talades om hela den stora mängden af Presterskapet så som ett det vigtigaste element i samhället, saro a EKEN MK AE DAN NNE ATS TORRE mm (———-—-w-—-——— —-—