Aftonbladet – 2 april 1842, sida 3

jag hoppas att detta icke har någon tillämpning på mig. Således, hvarföre kan du icke undvika Krumm ? Emedan jag — tillhör hans heliga församling., Dunder ...! stammade grefven ; jag vill icke förmoda? I går har jag öfverantvardat mig åt min frälsare. Gabriella! utropade den gamle mannen, i det han vildt sprang upp från stolen och en tår glänste i det gamla från lång tid tillbaka torra ögat: Gabriella, mitt barn, mitt enda barn, säg att det icke är sannt. Ack nej, det är icke möjligt. Icke sannt, du är inte pietist, nej, — mitt barn är icke en docka i deras orena händer. — O säg nej, säg nej!, Jag har ingått, enligt mitt hjertas öfvertyelse, i Guds heliga församling! . Förbannelsel skrek grefven ursinnig; förbannelse öfver förförarne, öfver mig sjelf och min oförsigtighet! Och med dessa ord störtade den gamle mannen, glömmande gikt och plågor, med båda händerna för ansigtet ur rummet. Från denna stund var husfriden bruten, tillfredsställelse och lugn voro ej mer att finna inom Sturmaus murar. Fadren kände sig missnöjd och dottren tryckt. Hvarken tidningar eler spel behagade vidare den gamle, som biet vresigare och vid sämre lynne än någonsin och nu mera ej kunde fullkomligt förlika sig med någon. Med sjelfva Gabriella talade han blott obetydligt. Märkbart åldrades han på få månaler, och då han nu härtill från tredje man erjor, att dottren blifvit före dess reception gisslad, örargade detta den gamle mannen till den grad, utt han hastigt och oförmodadt följde sin för änge sedan hadangångna maka. Gabriella led obeskrifligt. Hvad hon emot den soda fadrens vilja gjort smärtade henne nu dubbelt, och likväl hade hon blott åtlydt sitt samvetes röst, sin fromma själs trängtan.