Aftonbladet – 2 april 1842, sida 3

Krumm och: Ratzler lemnade henne icke ur sigte och sökte att förskingra hennes sorg genom sofistiska tal, eller döfva den genom böner och betgöranden. Besynnerligen var pastor Krumm serdeles böjd för de sednare emot den sköna grefvinman, och förstod alltid att reta hennes fromma, i grunden ödmjuka och botfärdiga sinne, genom ständigt nya påhitt för botgörning, som det arma barnet, med det oskyldigaste hjerta i verlden måste utföra under hans ledning. Dervid hade äfven pastor Krumm, honom sjelf ovetande, undergått en märkvärdig förändring. Det var icke mer detta vilda, religiösa svärmeri, som bragte honom att martera det geda barnet — hvilket äfven visade sig deruti, att han mot sig sjelf blef mindre sträng, och redan på länge icke företagit någon sjelfgissling — utan till den religiösa känslan sällade sig en annan, mera köttslig, som i den nakna Gabriellas gisslande och i den snart af henne mot honom tillbaka utöfvade enahanda botöfning, fann en bittert ljuf, vällustig tillfredsställelse. Krumms ideer förirrade sig allt mer och mer; hans svärmeri tilltog och han betraktade sig snart icke annorlunda än som Josef, och Gabriella blef:af honom i den heliga församlingens närvaro döpt och stämplad till den heliga Maria. RBatzlers ögonmärke var riktadt åt ett annat håll. Sedan någon tid hade den heliga församlingen gjort denne apostel till sin skattmästare, Och han skötte sitt embete med flit och utmärkt trohet. Snart hade han förvärfvat sig en ny förtjenst om församlingen, ty den unga grefvinnan von der Rode, på hvars slott kozventiklarne nu mera höllos, insatte honom till sin förvaltare ech lät genom honom tillställa församlingen betydande summor. Så stodo sakerna på Sturmau, då Gabriellas öde plötsligen skulle taga en annan riktning. Old Al Pe RR ÅA