Aftonbladet – 2 april 1842, sida 2

som — jag vet det för visst — dock alltid skal! ty mig. aMen förr än jag skiljes från er, har jag ännu 2n bön: sök att fiona visshet öfver Rosas öde, stå henne sedan varnande vid sidan som en far, att icke mitt guld äfven skall bringa olyckan öfver henne. Lef nu väl, och låt oss skiljas hastigt och tigande.n Med dessa ord tryckte han handen på läkaren, som af rörelse icke förmådde frambringa ett ord, och dreg sig tillbaka. XXI. ÖFVERSIGT. Oskar hade sålunda dragit ut ur fadershuset, för att i vida verlden, genom egen kraft och ansträngning, vinna sjelfständighet. Lord Castelcount, lyckans bortskämda barn, knappt läkt från sina sår, hade vandrat, ensam och obekant, i verlden, för att undfly de skräckbilder, som hans fantasi fostrat, under det att den flicka, som båda älskade, var försvunnen: ty Rösterers och öfverhetens bemödanden ledde icke till något resuliat, och icke en gång på offentliga annonser i tidningarna erhölls någotsvar. Afven på Sturmau hade mycket förändrat sig. Sedan grefven erfarit Oskars afresa och läst hans bref, utbröt den gamle krigaren i en ytterlig vrede. Han hade fattat så mycken tillgifvenbet för den unge mannen, bade så vänskapsfullt och faderligt gått honem till mötes, att han icke väntat någonting mindre än en dylik sakernas vändning. Men det var icke blott det redliga. öppna soldathjertat, Oskar genom sitt handlingssått sårat. äfven ädlingens, grefvens ära hade i von der Rodes ögon blifvit kränkt; och så ljun gade den gamle knektens kärnspråk och hans aDonner und Dorial genom slottets salar och vemak. Den gamle Bertram darrade i hela kroppen. Luise lät icke mera se sig, och sålunda måste den giktsjuke storma ut ensam och för sig sjelf. Brefvet från Oskars fader mildrade nå