Aftonbladet – 2 april 1842, sida 2

ett annat bekymmer tryckte honom: Castelcaunmt borde icke erfara något om hennes försvinnande, om sådant icke skulle menligt inverka på hans återställande. Men ödet ville annorlunda. Rärsterer hade anbefallt hvar och en som med lorden stod i någon beröring, att icke nämna Rosas namn, än mindre ett ord om hennes äde. Då blef barberaren, som lorden begagnat, plöt ligen förafskedad; en annan kom i hans ställe, och som denae icke kände förbudet, var herligheten snart förrådd. Castelcaunt stod som tillintetgjord. Med häpnad hörde läkaren ur patientens mun förebråelse för sin tystnad öfver detta ämne; med vemod såg ban den sjuke falla in i ett högst vådligt tillstånd af apathi, hvarunder han knappt talade ett ord. Så förflöto tre veckor, under hvilka Castelcaunt tidt och ofta skref bref till England ech ännu oftare mottog sådana tillbaka. Den menniskoälskande läkaren hade hittills med outtröttligt nit arbetat på patientens återställande, och icke sparat ett ögonblick för att uppmuntra honom, leda hans förnuft, ja, hvad som var mer, att fördraga så många nycker af den sjuke, att med likgiltighet smälta så många förargelser.. Men nu, då han af vännen icke kunde erhålla några svar eller endast ganska korta, teg hans tålamod slut och han började behandla patienten med mera köld och likgiltighet. Pilötsligen erhöll han en afton ett bjudningskort, att infinna sig på hotellet, som Casteleasunt ännu fortfarande bebodde. Han öfverraakades af förvåning då han heträdde lordens välbekanta kammare. Den var till största delen behängd med svart; midt på golfvet var ett bord, öfverdraget med tyg a! samma färg, bvarpå stodo tvenne mångarmarde girandoler af silfver, mellan hvilka man såg skridon och papper. Fiere herrar af magistraten, notarier och vittnen sutto på stolar omkring och samtalade endast hviskande. Doktorn frågade dem hvad detta ville betyda och fick till