Aftonbladet – 2 april 1842, sida 2

got hans vrede; också tänkte han icke numera på att åt den otacksamme sonen gifva sin Gabriella, som han ansåg för den bästa flicka i verlden, och på hvilken likväl, efter Oskars bref, ett visst, om också icke uttaladt, dock antydt tadel kastade sin skugga. Förgäfves frågade fadren efter henne; hon låg till sängs och var illamående; men, det oaktadt, fick hvarken Luise betjena henne, ej eller tillät hon att någon läkare påkallades. Till slut kunde grefven icke längre vänta; Bertram måste låna honem sin arm och så linkade han, trots sin gikt, till Gabriellas kammare. Grefvinnan mottog med synbar glädje denna underrättelse; ty nu hade hon undgått ett obehbagligt förhållande och, efter hennes åsigter, em själsvåda. Oskars uppförande uppfattade hon temligen riktigt, emedan bon med säkerhet kunde antaga, att han af någon fått underrättelse om bennes upptagande i de heligas samfund. Men ju lugnare dottren blef genom denna underrättelse, desto mer tilltog fadrens vrede, som nu öfvergick på det eljest så högt älskade barnet. Han förebrådde benne, att äfven han genom sin liknöjdhet förmodligen hade del i denna obehagliga historia. Gabriella var för mycket sanningsälskande och för mycket tillgifven sin far, att längre för honom göra en hemlighet af rätta förhållandet. Redan länge hade denna, med hennes barnsliga pligt icke öfverenstämmande tystnad plågat henne, och hon var ännu för mycket oförderfvad, att hennes nye förmäns hala, jesuitiska läror kunnat bedöfva henne. Det afgörande steget var taget, den besvärliga friaren aflägsnad; hon kunde derföre med gladt hjerta för fadren bekänna sina handlingar. Donner und Doria, utropade den gamle krigaren, fortfarande i sin straffpredikan. Redan då jag meddelade dig min önskan om en förening med Hohenstein, insåg jag din motvilja i afseende på detta äktenskap, och sedan har du dessutöri bemödat dig, att tillbakastöta den