Aftonbladet – 2 april 1842, sida 1

mer märkte han huru med hvarje dag lerden melankoli tilltog och den fixa iden: att Gud, dom häftade vid honom och alla hans företag och att sjelfva döden icke ens var honom be skärd, endast fastare inretade sig. Hoppet att genom en kärleksintrig förströ ho. nem och att kurera honem genom en förening med en ung, lefnadsgslad och älskvärd flicka bade försvunnit. Rosa älskade en annan; hen nes lif sväfvade äfven i fara och dessutom ytt rade sig lorden icke ett ord mer om henne, Ji kasom han öfverhufvud talade sällan och litet Den ärlige Rösterer plågade sig med projekts för att bota hans sinnessjukdom, men alla han: bemödanden voro fruktlösa, intet af alla syntes vid en allvarsammare granskning, utförbart. Lika litet hjelpte förnuftiga samtal, hvilks tvertom endast bidrogo dertill att aftigsna patienten från läkaren. Sålunda hade Rästerer of ta sagt, att lordens rikedom vore källan till hans inbillade lidanden och att, om han med fasthet föresatte sig att på ett eller två år skilja sig vid densamma och nöja sig endast med litet, samt arbe: ta mycket, t. ex. lära sig ett handtverk, såsem snickeri eller dylikt, kunde han icke blott räkna på sitt fullkomliga tillfrisknande, utan ännu dertill hafva dea fördel, att lefnadslust och sjelfförnöjsamhet skulle återkomma. På dessa föreställningar hörde Casteleaunt icke. gaf intet svar och visade endast i mörka miner den ovilja förslaget väckte hos honom. Rästerer hade derföre längesen uppgifvit detta hop och insett, att han helt och hållet måste gå in på den sjukes id, om han ville öfva något inflytande på honom.