Aftonbladet – 1 april 1842, sida 1

och skådade blott hkgiltigt och dystert på små foglarne, åt hvilka hen utströdde brödsmulor under det de med sina små lifliga svarta ögor blickade upp Gtll henne och tycktes uppman: henne till glädtighet. Jeanette stod vid hennes sida och betrakta de, stödd mot stelskarmenr, ängsligt sin väninna -om på den sednare tiden erferit så många sorger och bekymmer, så många kroppsoch själs: smärtor. Ty om denna ohygghga matt förorsakat henne en häftig feber, så hade bennes tants snart derpå följande oväntade död stegrat densamma till er höjd, som gjorde den vådlig för lifvet, och till och med nu, då sjukdomen småningom gaf vika, syntes en inre sorg fördröja hennes bättring; då Jeanette väl anade orsakerna dertill, men icke kunde bäfva dem, emedan Rosa icke förrådde det ringaste, så saknade denna till och med den obetydliga tröst hon eljest kunnat påräkna af det vänliga deltagandet Ack! under det den yttre verldep uppblomstrade i nytt lif och gladt smyckade sig i tusen färger, hade våren och glädjen dött bort i hen nes bröst och midt i skapelsens jubei stod bon der — ensam och älskande. Först sedan Jeannette på en kort stund lemnat Rosa, framtog devna ur barmen ett bref. som hon för få veckor sedan emoitagit ifrån Oskar. Med sorgset leende och feberglödande kinder läste hon det ofta omilästa innebållet, som vi här anteckna: Alskvärda vän! Då jag dessa lyckliga dagar, som jag tillbragte i ert sällskap, hos eder fann ett så uppriktig! deltagande i mitt öde, gaf jag er det löfte, at