Aftonbladet – 1 april 1842, sida 1

äfvea framgent låta er veta kuru mitt öde fogade sig. Jag uppfyller ru, ehuru ieke med ett gladt hjerta, detta löfte. Det har ieke kunnat undgå er att ni gjort ett djupt intryck på mig, ett intryck, som pligtens och förståndets bud icke ens förmått utpläna; också kostade mig — jag tillstår det öppet, mitt sista bref, som var affattadt i en sökt återhållsamhet, en hård kamp. Men jag hade ju gifvit mitt löfte att se den unga grefvinnan von der Rode och taga henne till bustru, om ieke heznes karakter för myeket kontrasterade emot min, Måste jag då ieke tvinge till tystnad denna häftigare känsla, som talade till mig om eder själsgotihet, eder enkelhet och naturlighet, för att ieke — åtminstone möjligtvis — störa eder själs lugn? Jag uppnådde vacklande slottet Sturmau, såg Gabriella, fann henne älskvärd, men också ända till vansinnighet öfverspänd och helt och hållet till ytterlighet tillgifven pietismen. Jag måste bryta, och gjorde detta våldsamt. En i öfverilning aflagd ed band min mun i atseeude på vissa omständigheter, som skulle hafva rättlärdigat mitt förfarande, och jag stod nu svarslös, i ett tvetyd:gt Jjus, så att min fader — likasom grefven på det högsta uppbragt öfver mitt uppförande — Vände sig ifrån mig. Jag förtviflade dock icke. Det var icke helt och hållet med Vilja jag omfattst detta tillfälle. att updandraga rig en förbindelse med Gabrielia; ehuru jag för heanes egen skull önskade att jag fått någon annan anledning. Nu var mitt val fritt, eller fastmer jag vågade fritt uttala mitt val och detta var — ni. Ni ler kanhända