Aftonbladet – 31 mars 1842, sida 3

XX. SKILJSMESSAN. Oskar håde icke väl uppnått Darmstadt, förr än han ilade till sin fader, för att gifva honom besked om utgången af sitt besök på Sturmav. Här träffade honom likväl en hårdare strid, än han väntat; ty den gamla baronen hade re dan erhållit ett bref från von der Rode, hvaruti denne icke blott. bittert beklagade sig öfver Oskars hastiga afresa, utan äfven funne äran af sitt namn kränkt genom frieriets återgång, och for drade upprättelse eller angifvande af de grunder, som förorsakat detta uppslag. Oskar sökte att något trankilisera sin fader och berättade honom, att Gabriella var pietist, och att han endast derför icke kunde taga henne till hustru, om han icke skulle se både henne och sig sjelf olycklige. Men då den gamle anmärkte, att detta ensamt icke kunde utgöra något skäl, verksamt nog att ursäkta hans så sent om natten, med åsidesättande af all anständighet och aktning för familjen, företagna flykt, och deremot fordrade att få veta de hemliga driffjädrarna till denna tilldragelse, såg sig sonen, då han tänkte på sin ed, tvungen att lemna alla frågor obesvarade, hvaröfver fadren åter råkade i eld och låga. Den gamle Hohensteins karakter utgjorde en egen blandning af dygder och fel. Bottenärlig och endast viljande det rätta, måste han dock ofta råka i kollision med den omgifvande verlden. Upprörd af dess orättrådighet, öfverlemnade han sig då helt och hållet åt häftigheten af sitt temperament och förfäktade ridderligt, ofta med åsidosättande af klokhetens bud, den kränkta rättvisan. Men som för det mesta den gör någon lycka, som förmår att finna sig i omständigheterna och i rätt tid tillsluta sitt öga och tiga stilla, så ville deticke synnerligt lyckas för baronen i den diplomatiska sferen, åt hvilken han, efter Napoleons fall, i anseende till den berrskande freden och sin obetydliga förmögen