Aftonbladet – 31 mars 1842, sida 2

Aftonen var imedlertid inbruten; klockslaget 5 kallade Rosa på representationen. Man gaf Pariserpojken. Stycket hade längesedan börjat då Castelcaunt, djupt insvept i sin kappa, inträdde i logen. Sedan han tillslutit denna, aflade han kappan, kastade sig i en beqväm stol och inslumrade inom kort. Om Rosa förut i titelrolen hade förtjust alla menniskor, om hennes spel såsom pariserpojken för en ovanlig vivacitet, glädtighet och omvexling kunde kallas utmärkt, så saknade hon i dag sin vanliga abandon, och en viss vekhet, ett vacklande på rösten trädde i stället för den glädtiga kraft, som denna roll fordrar. Ett stormande bifallssorl belönade icke destomindre den allmänt omtyckta skådespelerskan; omsusad af en storm af bravorop afträdde hon leende från scenen. Men under hvarje hennes drag gömde sig en djup, förkrossande smärta; den måste för stummas, tårarna måste qväfvas under tusende gånger omsagda qvickheter. Så höjer sig den af jägarens pil genomborrade svanen, på den lugna sjön, och bjuder, sjungande, sitt blödande bröst åt aftonsolens guld. Mattad af den hårda striden hade Rosa inträdt i sin kammare. Tanten hade gått till hvila, och den olyckliga flickan var ensam. Då hon, tro!s all trötthet, icke kunde finna någon sömn, gick hon till sitt chatull och framtog bland andra papper äfven det blad, på hvilket Oskar hade skrifvit några verser i förra brefvet. Hon läste och återläste dem; hon pröfvade skarpt och kallt uttrycken och måste tillstå, att endast kärleken dikterat dessa rader. Det är säkert — sade hon för sig sjelf — att han älskar mig eller åtminstone älskade mig i detta ögonblick — men bans förhållanden till sin fästmöl — — — Hör ilade en brännande bitter tanka genom hennes själsy det var haft. Men det hade också blott varit en fanke, som i det ädla rena sinnet icke kunde siå någon rot. Nej — sade hon mildt — förlåt mig du ob-