Aftonbladet – 30 mars 1842, sida 2

HYL HCENOIldAC, UCISL Je3 UCPremol arnar anvanda: det öroäma förakt, som insändarn hos mig be-hagat upptäcka, utan emedan några af hans anmärkningar, vid er mindre uppmärksam granskning, tyckas icke ha oskäl med sig. Alltså till insändaren, d. v. s. till ;TERTIUS INTERVENIENS! Om Tit. vill som jaz, så tillåta vi herr Blanche, redigera sin Freja på egen hand och vederbörande sköta Sverge, när dess sista strid varder kommande; vi kunna ju äfven låta nsignaturkotterierna, ja till och med alla krypskyltskotterier vara i fred —och vända oss i stället rakt till sak och till Tit. kontraomdömen,, vid hvilka det torde bli intressantare att dröja, alldenstund Tit. sjelf helt blygsamt förklarat dem vara ej illa motiverade., Beklaga måste jag, att lagen med sammandrag af dess vigtigaste författningar är för Tit. en styggelse., Men då ,ej blott den theoretiske forskaren i svenska lagfarenheter, — jag begagnar: här en akadem. lärares ord i en uppsats uti Schmidts Jurid. Arkif — utan ock den praktiske juristen måste djupt känna olägenheten derutaf, att de författringar, som ändra eller upphäfva allmänna lagen, vöxt till en så besvärlig mängd, och att detta oaktadt ingen säkerhet, åtminstonre ej utan största svårigbeter, kan utfinnas för att bestämdt känna hvilken lag gäller,; nödgas jag friga om det ej förr vore skäl att uppmuctra, än förkasta de arbeten, som till allmän öfversigt af det hela ha samlade dessa författningar, genom hvilka lagen icke allenast blifvit vändrad eiler upphäfd, utan äfven fått förklaringar och väsendtligare tillägg? Sådane samlingar äro utan tvifvel hjelpredor, och utan dem — jag är derom fullt öfvertygad — kan för det första en juris studiosus icke reda sig, hvilket nogsami visar sig af hars interfolierade lagbok; der han sjelf i brist på andras föregående biträde, ssmmandrager de vigtigaste författningarne. Att den sedermera praktiserande juristen följer samma method, vidare utsträckt, torde ock vara kändt. Enligt Tit. åsigt borde inga andra lagsamlingar få exsistera, än de mest fullstöndige och följaktligen mest voluminöse. Låt ru den nybörjande lagforskaren endast studera t. ex. Backmans Lagsamling, den fullständigaste vi ega — hur mycken tid skulle ej deriill åtgå och hur mycket vetande skulle väl slutligen qvarstänra i minnet till full klarhet! Och juristen vid domarebordet, (att ej nämna de fall, då han är stadd i smärre embetsförrättningar), hvsrför har han oftast den minst dryga lagsamlingen framför sig? Troligen derföre, att en sådan merändels är för tillfället tillräcklig, då den vidlyftigare blott i mindre vanliga fall rådfrågas och dessutom är alltför ohandterlig. I likhet med Tit. anhåller jag, att ingen jurist må tro detjag: härmed velat säga något så enfaldigt som att den egentlige juristen kunde finna sig belåten med (endast och allenast) exerpter och dertill ofullständiga exerp:er: i motsats till Tit. vill jag blott ha sagdt, att sammandrag af större lagsamlingar är, bredvid dessa, en ofta nödvändig bjelp-reda. — Beträffande vidare den styggelsen, som Tit. äfven funnit i dylika arbetens utgifvandeför deu större allmänheten, så måste jag förklara, alt denna åsigt är mäkta katolsk. Tit. har inbegripit härutinnan alla lagupplagor af ifrågavarande art. Enligt den slutsats, man ovil-korligen skall draga af Tit. resonnemang, måste den rättsökande af vår allmoge, vår fattiga all-moge, antingen betala 45 Rdr 40 sk. b:ko för Backmans lagsamling, 9: 46 för Ewubl!oms och än mer för de på statens bekostnad utgifna, eller: också lefva i total okunnighet om de lagar, hvar vid han har att trygga sig, när hans väl kan stå på spel. Att för 4 Rdr eller 4: 39 få sig en i det mesta tillsäcklig vägledare anser Tit. vara en styggelse — sannerligen bekänner sig icke Tit. fill konservatismen vida mer än Tit. kunnat påbörda mig! Tit. påstår, att Lundequist annoncerar sin (lagbeksedition) vara ämnad för den större allmänheten, men Carlen gör anspråk på att beijena äfven den egentlige juristen, och oförtrutet slänger Tit. fram mot mig den der egentli-ge och praklicerande jurister,, så spart Tit. tror sig ba upptäckt någon ofullständighet i de författningar, jag citerat. Nu är saken den, hvad jag ock i företalet till min bok tydligen tillkännagett, att jag endast i afseende på lagtextens korvekthet och vå författningars införande i tabellform talat om juristen, jemte allmänheten ,. då jag deremot i fråga om sammandraget af författningarae icke nämnt ett ord om den förre. På grund af hvad jag ofvanföre yttrat, må dock hvem som helst, ehuru mot mitt tillkännagifvande, instämma i detta Tit. påstående — jag harderaf ingen skam. Men beträffande herr Lundequists bok, far Tit. antingen med ren osanning eller ock har Tit. den egna tron, att den större allmänheten sysselsätter sig med laghistoriens studium: i sitt företal säger herr L., att en upphäfven paragraf är anförd till tjenst för dem, som egna sig åt Laghistoriens studiump, genom. avilket yttrande han tycks visa större anspråk än jag, då han vill betjena äfven de lärde, bland hvilka den egentlige juristen torde i närvarande fall vara inbegripen. Jag anmärker detta endast såsom ett bevis på Tit. ärlighet. Hos Tit. kan jag väl icke rubba den subjek-tiva tanken ati herr Lundeqvists edition i afseende på redigeringen af l:gtexten har obestiidligt företräde framför min, der gamla texten qvarstår i sin helhet och har främsta rummet med alla för-ändringar på en och samma plats, då herr L. deremot än satt den under en förändrande för-fattning och med finare stil, och än låtit den få sin plats öfver förändringen, hvilket onekligen föranleder till oreda och misstag. Jag för min