Aftonbladet – 29 mars 1842, sida 3

blef tankan på honom en källa till de Jjufvaste fröjder. Hon satt så en eftermiddag hemma hos sig, invaggad i sina drömmar. Framför henne låg Jean Pauls lefnad uppslagen. Hon hade läst denna rörande tragedi, hvars hjeltinna var Maria, dotter till den bekante Lux, som af kärlek till Charlotte Corday ändade sitt lif på schavotten, och kastat en så dyster skugga på den ädle skaldens lif. Full af djupaste beundran för denna stora själ, denna ädlare Bethina, nedlade hon boken. Huru långt kände hon sig icke stå efter denna rena, som endast i döden kunde afkyla sitt hjertas brännande låga, endast i evigheten vänta uppfyllelse af vilkoret för sitt lif. Ett hårdt öde trädde icke så afgörande i vägen för Rosa; hon kunde, ja hon borde hoppas uppfyllelsen af hennes högsta önskningar, men hon var också för mycket naturlig och enkel, att i värsta fall förirra sig till den excentriska ideen af ett sjellmord. Så satt hon, jemnförande och reflekterande i seffan, då det klappade på dörren och en svartklädd man inträdde. Rosa reste sig och gick emot honom, som nalkades med en otvungen vänlighet. Förvånas icke, min bästa, sade han artigt om jag inträder oanmäld och helt främmande, ty hvad jag har att säga eder är säkert vida mer förvånande. Jag är i ästerer, läkare, hvars namn ni här kanske hört. Mina pligter hafva på ett sällsamt sätt invecklat mig i ett förhållande, som äfven rörer er, och som jag nu är kommen att utveckla för er. — Ått börja med får jag säga, att jag genom en lång lefnadserfarenhet lärt, att sanning och öppenhet vid de flesta tillfällen lättast och säkrast leda derhän, att man ömsesidigt begriper hvarannan; jag vill derföre tala kort, öppet och sannt, och beder er att sedermera svara mig på lika sätt. Sedan två månader befinner sig i vår stac