Aftonbladet – 29 mars 1842, sida 2

älligt sina pistoler, laddade dem och gjorde sig sjelf färdig att resa. Derpå nedsatte han sig och skref följande rader till grefven: Hr Grefvel Om jag någonsin i mitt lif kännt mig olyckig, så är det i detta ögonblick, då jag, lik en lykting, lemnar ert slott och likt en otacksam, skiljes ifrån eder, hvars godhet dmfattat mig med alla bevis på en faderlig vänskap. Jag tillstår öppet för eder, att det var mitt hjertas käraste önskan, att en gång få kalla er för fader. Mottag denna försäkran, tillika med den, om min obegränsade högaktning. Hvarför jag på deita sällsamma sätt lemnat ert hus, det blir er evigt obekant, och endast så mycket är jag skyldig aktningen för mig sjelf, att jag såsom adelsman vid fnitt hedersord försäkrar eder, det jag icke har någon skuld deruti, att eder önskan och min faders förhoppninsar, som äfven voro mina, aldrig kunna uppfyllas. Måtte ni lefva lycklig, ädle man och glömma, att min fot någonsin beträdde Sturmau. Oskar von Hohenstein.n Inom kort inträffade de af Oskar redan under natten beställda posthästarne, och få ögonblick derefter afrullade vagnen till den lilla stad der pastor Krumm bodde. Ankommen hit, tog Oskar pistolerne under kappan och vandrade med hastiga steg till pastorns bostad. Han bultade, man hörde honom icke; han drog på klocksträngen, ingen öppnade; sedan han förgäfves gjort alla möjliga försök att intränga i det inre af klosterbyggnaden, utkom ändtligen en person ur nästa hus och underrättade den otålige att pastor Krumm plötsligen bortrest denna natt och att det var ovisst när han återvände. Oskar log i harmen, kastade en föraktlig blick på de gamla murarne och satte sig dyster vagnen, som genast i hastigaste fart ilade till hans hembygd.