BOKHANDELS-BULLETIN. Mörkrets partigängare i den protestantiska kyrkans; al Or H. A. Bergmann. Öfversättning. Det mystiskt pietistiska oväsen, — säger författaren i sitt förord, — som i våra dagar spökar inom den evangelisk protestantiska kyrkan, bör i sjelfva verket betraktas såsom ett ondt tidens tecken; :ty här och der har detsamma urartat till en pestartad sjukdom, som till en icke ringa grad förgiftar kyrkans fria lif, så ati många af dess medlemmar bortvisspa i vantrons och obskurantismens tvinsot. Men om ett sådant sakernas tillstånd är beklagansvärdt för den protestantiska . kyrkan, så är hon dock å andra sidan i besittning af säkra hje!pmedel för detta onda, och: ingalunda tröstlöst prisgifven åt en framtid, tom på allt. hopp. Författaren anser. med rätta ett: af de aldra verksammaste stegen till uppbäfvande af hvad han kallar. smör-; kermännens förderfliga inflytande inom försam-, lingen, vara att företaga en allsidig belysning af deras till egennytta och jordiska intressen lämpade afsigter,, på det att det klara dagsljuse: må falla i mörkrets hemliga verkstäder och mörkerhjeltarnas vackra handiverk må blifva öppet för verldens ögon.n Det är en sådan -belysning författaren till ifrågavarande skrift afsett och åstadkommit: En belysning af den art, att. vi näppeligen tro oss någonsin hafva funnit en mera obarmbhertig, men som tyvärr äfven hos oss synes för hvarje dag blifva af behofvet mera påkallad. Hans arbete är både kritiskt och polemiskt; hvad det förra elementet angår, måste man erkänna, att författaren i högsta grad besitter en förtjenst, hvilken annars så sällan finnes förenad med den vetenskapliga grundligheten, densatt uttrycka sig populärt och enkelt; en egenskap, som nästan mer än någonsin är af vigt vid ett ämne af ett så allmänt iniresse, som det förevarande, och i hvilket man just har så mycket iskäl att lämpa på den motsatta sidan, — de hårklyfvande och flinthårda dogmatisternas, — den bekanta satiren, alt det dunkelt sagda är det dunkelt tänktan. Hvad åter polemiken beträffar, — och den innehar naturligen brorslotten af boken, — är den hvarken hätsk eller sanslös, men den är dräpande, emedan den utan skygghet och skonsamhet kallar hv:rje sak vid sitt rätta namn, och alltid har en serdeles ansats att slå hufvudet på spiken. Förfältaren träder genast från första bladeni sin bok den obskurantiska ligan rakt inpå lifvet. Hvad är det de vilja? — frågar har, — hvaråt är det de i sjelfva verket sträfva, dessa mörkrets partigängare, dessa mysticismens, skenhelighetets, sofisteriernas hemliga elier uppenbara championer? Och hen besvarar det i följande lilla skildring, hvilken man ieke skall förneka en träffande natursanning. Under en uthängd skylt att ånyo, i deras bjertan, som bära Christi namn, vilja grundlägga den sanna kristendomen, som i vår tid nästan gått förlorad, men hvars trogna ste anhängare de sjelfva kalla sig, söka dessa mörkrets partigängare inom den protestantiska kyrkan att för vesldens blickar dölja sitt rätta mål. Denna mask ha de gemensam med den katolska kyrkans jesuiter, hvilka äro nog fräcka att föra namn af Jesu samfund, under det de nästan från början af sin stiftelse voro de trognaste tjenare för mörkreis makter, då likväl kristendomens gudomliga stiftare mnedstigit på jorden just för att befria menskligheten ur deras våld. Men ännu från en annan sida ha vi att omnämna en påfallande likhet mellan dem och jesuiterna. Liksom de fleste medlemmarne i denna erden begagnades som blinda verktyg för utförandet af dem obekanta planer, så arbeta många af dem, som mörkrets partigängare fånga i sina nät, för realisationen af sådana ändamål, som de icke hafca någon aning om, ja khvilka de sjelfva skulle förakta, om deras kortsynthet tilläte dem att inse desamma. Derför har man i nyare tider genom: den iakttagelsen, att mörkrets män i-den protestantiska kyrkan ba en så i ögonen fallande likhet i hela sitt tänkeST RT ERE ENSE ASEAS SAGE SK RE