Aftonbladet – 26 mars 1842, sida 2

som med ifver längta att blifva delaktige af hans församling och hans ord: Dean som tror på mig, han skall icke varda dömd, men den som icke tror, ban är redan dömd, emedan han icke trodde på Guds enfödde son. Detta har funnit tillgång i en ren själ. Sen, jag bekom nyss dessa rader från den ädle grefven af Rodes dygdesamma dotter; bon beder och bönfalier om påskyndandet af hennes upptagande. Da how blifvit delaktig af ljuset, då hon törstar efter rätt-: färdighetens brunn, så låtom oss icke dröja i Herrans verk. Bon är värdig virt förbund, det hafven j, mina bröder och systrar, redan försäkrat mig; värdig, icke derföre alt hon härstammar från jordens miktige, men derföre att bon är fromsint och gudiruktig, rättrådig ock välgörande. Mig synes derföre, alt vi bestämma den kommande aftonen för bennes pröfning och föregåends upptagande genom mig, att jag sedan måtte föreställa eder henne, såsom ingången genom pröfningens trånga, tistelfulia poit, i Guds rike.n Sedan församlingen härtill gifvit sitt enstämmiga bifall, nedsteg pastor Krumm från predikstolen och öfverlemnade den åt skriddarea Ratzler, som, gripen af inspiration, vidlyftigt började tala öfver Johannes uppenbarelse 47 kap. versen 8: Vilddjuret, som du hafver sett, med sju huf,vuden och tio horn, hafver varit och är icke; poch det skall åter uppkomma utal afgrunden och skall gå uti fördömelse; och dy som på jorbden bo, skola förundra sig, hvilkas pemn icke skrifna äro i lifsens bok ifrån verldens begynpnelse, då de se vilddjuret, som hafver varit och micke är, ändock det är. Med största uppmärksamhet afhörde församlingen sin profets bänförande vältalighet, och från hans mun flöto underbara, obegripliga, öfver svinneliga sanningar. Först efter haifannan tim