Aftonbladet – 26 mars 1842, sida 1

Rummet liknade en stor källare, sådana mar finser dem i ruiner från medeltiden, och hade kanhända i denna osäkra tid tjonat un en för varingsort för slostrets redbarheter. Nu had: det antagit ett annat utseende, ty mellan pe larne stodo några rader bänkar, midt emot bvil ka var en något upphöjdare plats, liknande er kateder. Bakom denna visade den nakna, gr väggen ett kolossalt krvusifix, som räckte frår volfvet ända till taket, och bar en väl skurer Chrsstusbild, bvars bufvud kunde anses för et mästerstycke i VLäsniderikonsteu. Detta uttryct af en djup smärta, förklaradt genom denna gu domliga resignation, detta saliga medvetande a ett stort, hela menskligheten lyekliggörande veri — att för densamma lida och dö — inåste ho sjelfva den balla åskådaren uppväcka en from vemodig stämning, men på det aldra högsta in spirera den fromme. Mea hvad som mest frepperade uti deua un de-jordiska rum, var en bebazlig värma, som an genämt kontrasterade mot den atmosferiska luften isande kyla. Det var likväl icke endast denn: vanliga höjda temperatur, som dylika siutna run under vintren erbjuda, ulan den härledde sit fråa en stor kakelugn, som man uppfört i et hörn af rummet, och hvilken sällsamt koutraste rade med dess omgifniug. Se, se, farbror lillap, Hbegynte nu den ena a de nyss inträdande och gned förnöjd bänderna anastorns gamla Märta har red cehristlig kärlel sörjt för sin berres älsklingar; men fan må t vis, om jag annars i deana kyla kunnat sjung en enda strof Vid dessa kratiga ord genomilade: hans vän