å han vidare granskar och bemöter hvad svaromået angående hvarje serskild anmärkningspunkt inehåller. Hvad serskildt frågan om anslagen till Kammarätten angår, tillämpar Just. ombudsmannen hvad an förut sökt visa angående Rikets Ständers rundlagsenliga rätt, att besluta i fråga om statsegleringen, med allt hvad dertill hörer; han erinrar, tt Rikets Ständer år 1834—335 icke bifailit den för fammarrätten löreslagna högre aflöningsstaten, samt veslutit att bufvudtitlarnes besparingar icke fingo wnvändas till bestämda löneenslag på stat, samt att åledes alla sedermera gjorda anvisningar för sådant indamål på andra titelns besparingar måste sakna jen egenskap af laglijhet, som Regeringsformen forirar, den nemligen: att instämma med hvad Rikets Stönder derom förordnat. Sådana, tid eter annan beviljade lönesnslag, vore nya anvisningar; och detta bestyrkes af svarandenas egna ord i förklaringen, der de kalla det en fortsättning ef hved, enligt den år 41831 uppgjorda, men sf Rikets Ständer icke antagna, staten utgått, helst dessa löneanslsg. sålunda blifvit tillagda embetsoch tjenstemän hvilka deraf förnt icke varit i åtnjutande, då likväl Ständerna endast medgifvit, ot de högre sflöningarne fingo fortfararde tillgoconjutes, så länge dåvarande inpehafvare qvarstodo. Just. ombudsmasren bestrider, att Rikets -Ständer, på sätt i förklaringen antydes, stulle hafva b ir 1851 skedda reaanisatioren af Kammar ier att derna tt i bufvudsaklig överensstäm 2 med Deras ågter, och yttrar i anledning hböraf, au Riksets Siänder, bvika vid fl gar för ea förbitt verken, dervid huf betssättet, och derigenom möjlig förmi ing i antalet af embetsoch tjonstemän, men i samma mån för de bibetållna ökade löner, i allmänhet åsyftat t såmedelst undvika ro anslag för staterna i det heis, samt följaktligen icke, minst i förvög, gjort begäran eller tillkännagifvit åsigter om en orgenisation, som lika med Kamroarrättens, skulle medföra sn till närmare bälfien utöfver förra anslaget ökad eflöningsstat. De hade visst icke då, vid nastföljande riksdagen, vägrat anslag densamm2. Menanledningen till uppgjorda lönförböjoingen torde i alla fa!l, lika litet som det uppsifna behofvet, hafva bordt sedermera i ennan ordning öfvervägas; och kan åtminstone icke anses inpebira giltiga skäl för att åsidosätta hvad Rikets Ständer stadgat efier pröfning af detta behof, bvars tidigare tillvaro ej heller bevises af Rikets Stäinders. numera, vid sistförfluine riksdsg lemnade bifall till större delen ef den för Karomarrätten äskade högre tflöningestaten. Just, ombudsmannen cerinrar derefter, att icke deomindre de derförionan beviljade löneförbättrinblefvo bestömde vid hvarje utnimning itll embete eller tjenst, och de utgingo i följd deraf, ehuru uvder Damn ef arfvoden anvisade å besparingarna, duck lika oabrutet, som lönsbeloppen i öfrigt och vore således i sjelfva verket att betrakta såsom bestämda lörcanslag på stat. Så torde äfven kunna anses den till hela beloppet fortfarande anvisade aflöningen till öfverkommissarien; och möd presidentsembetet egde det serskilda förhållande rum, att vid jess återbesättande 4836 den dertill utnämnde person tvilkorlijen tillerkändes lön efter den så kallade nya staten, jemte taffelpenningar; och om än, samtidigt dermed, vicepresidentslönen kunde indregas och besparas, synes förhållandet, oaktadt denna tillfålliga omständighet, icke mindre anmärkningsvärdt, då, utom det att sistnämnda lön icke tillhört den af Rikets Ständer fastställda staten, men först år 1831, såsom lönförböjningarne i öfrigt, tillkommit, samt följaktligen borde vid dåvarande innebafvarens afgång försvinna, frågan här handlar om behörig iakttogelse af Rikets Ständers beslut, icke om någon tillfällig besparing, som vid åsidosättande af samma beslut, kunde vinnas, och bvilken ändock icke synes hafva Statsverkiet tillgodo kommit. så vida den utnämnde presidenten genast tillerkändes, jemte den embetet åtföljande högre lönen, ett årligt så kalladt lönfyllnadsanslag af 1333 Rdr 16 sk., som äfven skulle af stetens medel utgå. Genom dessa ytterligare anförda omständigheter, i förening med hvad anmärkningsmemorialet innebåller, ansåg Just. ombudsmannen det vara lsgli;en styrkt, att de statsrådsledamöter och föredragande, hvilka, uti deras, antingen med rådgifvande eller med afgörande rätt, yttrade meninger, understödt ett aller flere af de under ofvanuppgifna tid af Kongl. Maj:t eller af Kongl. Regeringen fattade beslut, om hög:e aflöningar å Kongl. Kammarrättens stat än Rikets Ständer fastställt, på sätt anmärkningsmemorialet närmare utreder, genom så beskaffade yttranden medverkat dertill, att. statens medel äro använda annorlunda än fastställdt blifvit, i stället för att; likmätigt dem i 65 Regeringsformen ålagd pligt, deremot göra föreställningar och anföra hvad Rikets Ständer härutionan förordnat. Just. ombudsmannen, som äfven hade anmärkt, att ett sådant förfarande var destomera eftertänkligt, sem andra hufvudtiteln redan år 1832 varit öfver villgångarna anlitad, vederlägger svarandenas förklaring i denna del, med flera åberopade statsrådsprotokoll som utvisa, att bristen å andra bufvudtiteln varit Statsrådets och Regeringens ledamöter känd, samt att den kunnat af dem förutses, då, såsom de sjelfva förklarat, bristerna måst öfverföras på ti