Aftonbladet – 23 mars 1842, sida 1

nJn-BmosSHo1OÖmmOI Im gissören stå, sitter Rosa. Beatrices roll! ligger i hennes knä, och under det hennes små, hvita bänder äro sysselsatta med stickning, genomgår hon rollen ännu en gång, mindre föratt återkalla den i minnet — ty Rosa är säker på sin sak — än för att derigenom finna ett tilifälle att undgå samtalet med de öfriga. Ser ni bara den affekterade värelsen, sade nu furstinnahs af Messina följeslagerska tili denna, och kastade en gäckände blick på Rosa, ader sitter hon mol ensam och stickar., Det har väl också sina skäl,, svarade den tilltalade med en ryckning på axlarna. Ja visst, hon Vill alltid vara lite bättre än vi andrår, fortfor den första försmädligt och böjde stolt det fjäderprydda hufvudet; bon gör sig till, som om hon härstammade från en greflig familj, umgås med ingen af oss, tar ingen del i våra nöjen och sitter ständigt bemma och kurrar.n : alon bar troligen en svartsjuk älskare?, Ah, jag ber er, min bästa, hvem skulle väl förålska sig i en sådan der trädocka? Nej, ja. vet det bättre, det är bara högfärd. Men man måste låta henne förstå, att man inte behöfver henne. Om jag vore direktörska, så skulle jag snart bafva gjort mig af med henne.n Hvad som ännu inte skett kan välske. Både direktören och regissören kunna icke rätt tåla benne; den förstnämnde, emedan hon känner de förra omständigheterna med hans fru, som bodde i samma stad som Bon, och den sednare, emedan den lilla Zimmermann genom henne mist många röller. aHvad jag dertill kan bidragas, sade dämen med de blixtrande ögonen, skall icke sunderlåtas, och de fortsatte vidare, under gåendet, sitt samtal. I detta ögonblick trädde direktören .med vänlig uppsyn fram till Rosa, gjorde en artig bugning för henne och sade, efter några smickrande fraser: