Aftonbladet – 22 mars 1842, sida 3

r a ål sj äro bekanta, samt Grottlands-Donden Märten Westerdah!s lik äfvenledes träffats, utan att ännu kunat utredas något annat, rörande hans dödsorsak, än att han klifvit i sjön, då han skulle stiga i en roddarbåt. — Ean f. d. gardist Lindström har dött af intagen arsenik — man vet ej hvarföre han afhändt sig lifvet — och en rusig sjöman, vid namn Sjöholm, som arresterats på en krog nära Stadsgården, har öfverfallit vaktmästaren och vaktknektarne i Stadshushäktet. era REVY AF TIDNINGARNE. , Det kan, i anledning af det störande oljud som i Söndags passerade i methodistkapellet, icke undgå uppmärksamheten, att Sv. Biet och dess principaler, sedan de förut städse framstått såsom bundsförvandter åt methodistoväsendet här i landet och drifvit detta till det yttersta, ända tills offentlig skandal inträffat, nu på en gång söka att draga sig tillbaka. Biet för i dag förklarar, det dess vedersakare gålt så långt i raserin, att de utskrikit det (Biet), såsom snart sagdt methodist och kättare,, samt tillägger, man har under hån och skymf utropat oss (Biet) för ingenling mindre än — Scottianer,. En så förskräcklig sak är i dag methodismen i Biets ögon, att det icke vill tillägga sina värsta fiender det grofva brottet att hafva kaliat Biet rent ut för melhodist; utan blott för snart sagdt methodistn. Sedan Biet i ändlösa artiklar tagit methodismen och dess predikare uader armarne, sedan det småningom i sitt nit för utländska kulter låtit leda sig ända till den förklaringen, att det ansåg svensk luthersk undersåte lagligen kunna affalla från den evangeliska läran och öfvergå till en främmande, t. 0. m. den katholska, så uttrycker det i närvarande ögonblick en så 0 mätlig afsky för methodismen, att det anser för ett verkligt raseri om någon skulle gått så långt, att han snart sagdt kallat Biet för methodist. Likväl har oss veterligen ingen, åtminstone i dessa dagar, begått den grufliga synden att ens snart sagdt benämna Biet med oftanämnde förskräckliga epitet. Det måste således vara en egen och hastigt påkommen anledning, hvarföre Biet just i dag är så mån att icke anses för: hvad det i så lång tid låtit sig förmodas vara, nemligen, om icke psnart sagdt methodist, åtminstone en varm anhängare och vän af Scott, af hans sektväsende och af dess införande och utbredande här i landet. Denna anledning är ock lätt funnen, om man läser den artikel, kallad Rabulismen inflyttad i helgedomen, uti hvilken merbemälde yttranden af afsky för methodismen förekomma. : Svenska Biet har nemligen i dag rönt det sällsynta behofvet, att tala till folket, till de fattige, till massan. Det känner med sig, att det måste börja med en afsvärjelse, och dess första handing är derföre att peka på sitt bröst och utropa: jag är icke metedist; jag afskyr tvertom denna lära i djupet af mitt bjerta; ett yttrande, hvars mening tydligt ligger i de ofvan citerade orden. Och hvad är det då Biet efter denna nödvändiga förberedelse har att förkunna? Jo, att det lär de Jiberala tidningarne, men isynnerhet Waxholmaren — rabulismens fosterfader och tysta medelpunkt — Sverges grefve Hyacinthen — Morianen, — den gamle bekante, — som tillställt eller föranledt oväsendet i Scotts kyrka. Når Biet fått fram denna text, så går betraktelsen, som en olja. Den handlar om samvetsfriheten, och förkunnar först i en prålande deklamation den hittills ohörda sak, att det är Biet, som förfäktat samvetsfriheten, och sedan ett det mest rörande försvar för denna kyrkay. Ett varmare uttryck af sympati för just metodistförsamlingen, samt för den kyrkans och de predikningarnas andliga företräde framför alla andra, har man ännu ingenstädes läsit, och vi måste göra Biförfattaren en kompliment för den ifver hvarmed han i denna sak antagit sig samveisfriheten. Han har dermed förvärfvat sig det lofordet, att i samma andedrag bafva uttryckt sin fasa för metodismen och sin innerliga och trogna förbön för dess fortsatta predikande. Vi dröja icke i dag vid detta praktstycke af Bivältalighet till metodismens lofordande; vi fråga blott hur denna Biets beskyllning mot tidnin garne och dess ömhet för samvetsfriden stå till sammans med sanningen. När vederbörande läto Scott inkomma; nä! de tilldelade honom friheter framför vårt ege presterskap; när de, oaktadt kunnige om han iadelsärda beteenden i främmande land m9 svenska folkets goda namn och rykte, ändock liksom med öppna armar, åter mottogo honons när de, oaktadt den allmänna förargelse öfve hans predikosätt, och än mer hans metodism d. v. s. hans inträngande i de husliga kretsarne samt de oenigheter, som häraf uppstålt mella man och hustru, mellan busbönder och tjenste folk, ändock tilläto honom att dermed fortfara när de, med ett ord sagdt, bemötte honom ick som en främling, icke som en svensk undersått utan, asnart sagdt, som en erkänd stat i stater med hvilken man koxtraherade ej såsom me en undersåte, utan såsom med ena jemnlke gjordes väl då något afseende på lugnet i hu! vudstaden, på samvetsfriden, på faran af menig hetens uppretande, af atempleis våldföranden Nej. Men sedan skadan skett, så är det be qvämt att skylla på tidningarne, icke på den som främjat, utan dem, som motarbetat Scot ska trasslet. Och hvad sedan angår Biets ömhet för san veisfriden, hur har icke denna uppenbarat sig det Straussiska målet. En bok, ämnad att.