Aftonbladet – 18 mars 1842, sida 3

Konung Ludvig af Böjerp, hvilken,såsom man känner, älskar att upplifva medeltideas ridderskap med dess lysande rustningar, vet äfven att omgifva sig med en väldig och välsignad I skara af nutidens kammarherrar, kammarjunkare och generaler, hvilken, i förhållande till folkI mängden, kan mäta sig med sjelfva lejonmärgens land, vårt goda Sverge under närvarande hjelteperiod. Bäjerska hofoch statskalendern för innevarande år, nyligen utkommen, upptager nemligen en öfverstekammaiherrestib, den der uigöres af 433 kammarherrar och 457 kammarjuntare. Se det är något som vår rikskalender ej kan göra efter! Den upptager endast 13 ötverstekammarjunkare, 465 kammarherrar och 94 kammarjunkare. Ehuru nu folkmängden i Böjern är en half gång större än i Sverge eller 41, millioner, så finner man, att hoftitlarne äro i proportion ännn talrikare. Desslikes finnes vid hofvet i Miäachen många andra herrligheter, utom kronans stordignitärer och sex kungliga ordnar, hvilket allt gör detia hof till ett af de mest glänsande och flärdfulta i Europa. Vidare är för generalstabens talrikhet sörjdt genom en fältmarskalk, en fälttygmästare, 416 generallöjtnanter och 31 generalmajorer. När man nu lägger till, att de andra hofven i Tyskland, hvart och ett efter råd cch lägenhet bestå sig icke stort mindre, så är det landet sannerligen förlyckligadt genom en tillräcklig hop råjåltgens imposankla angblämerp. — IBLAND NYARE UPPTÄCKTER VID GRÄFNINGARNA I POMPEJI, Utmärker sig isynnerbet Fortunagatan, som i rät linia leder ifrån Fortunas tempel till Porta ci Nola och beskrifves såsom sällsynt vacker. Uppgräfvingen af denna gata her ensam upptagit den nära tvenne års tid man dertill bestämt, hvsrunder man endast funnit några få målningar inne i husen, men deremot flera vackra pjeser af brons och terracotta. I labyrinten, nära Castor och Pollux hus, har man påträffat en skön målning, Paris och Helena, äfvensom några andra, vigtiga för arkitekturen och perspektiven. Vid anläggningen af jernvägen emellan Noapel och Nocera har man, nära Torre del Greco, funnit en antik bronskandelaber och en mindre marmorbi!d, jomte flera andra märkliga fornsaker. Vid Torre del VAnnunziata hafva, likaledes under arbetena till en jernväg, blifvit upptäckta flera gamla byggnader, prydda med målningar, hvaribland utmärka sig ett offer, några bacchantinnor och flera vackra ornamenter. Dessa hus ega gemenskap med dem, hvilka, vid anläggandet af en general Nunziantes bad, kom mit i dagen, äfvensom med dem, professor Zahn för några år sedan påträffat, då han upptäckte staden Teglana, hvilken anses lika stor med Pompeji. De funna fornsakerna tillhöra nu Kongl. museet i Neapel. — RAKSTUGORNA I KONSTANTINOPEL. De bestå af ett enda rum, kring hvars väggar trädivaner löpa, på hvilka kunderne sätta sig. Öfver deras hufvuden sitter, parallelt med divanen, en ståltråd, vid hvilken, allt efter rakstugans storlek, hänga två eller tre vattenreservoirer af bleck, som kunna flyttas fram och tillbaka. Barberaren, hvilken, liksom de flesta hos oss, är mycket rörlig, pratar mycket och förstår att roa sina gäster, börjar med den, som sitter närmast dörren, i det han skjuter en reservoir, fylld med ljumt vatten tvertöfver dens hufvud, som skall rakas. Vid nedra delen af kärlet är ett smalt rör, hvars fina öppning räcker nästan ned till kundens hufvudskål. Barberaren gör, af ett slags fin bampa, en viska, som han bestryker med såpa, och ställer sig, med åtskiljda ben, framför sin gäst, på en upphöjning, så att han bar dess hufvud under sig. Derpå öppnar han en liten kran på kärlets rör, och, medan det varma vattnet utströmmar, bearbetar ban ifrigt den kala hufvudskålen, ända tills den är omgifven af ett moln af hvit såplödder. På detsa sätt förblir slagtoffret sittande; barberaren skjuter reservoiren öfver den andra och behandlar honom Då samma sätt, likaledes den tredje, o. s. v. Unler tiden har löddret småningom försvunnit från len förstes hufvud, sedan det uppmjukat det, efter sista rakningen återvuxna håret, och gjort det färligt att rakas. Barberaren återvänder till honom, rycker hufvudet intill sig, vänder och vrider honom som ban vill, och inom fem till sex minuter är opeationen lyckligen slutad; Då man ser, på hvilket groft sätt denna rakning örsiggår, på det att hvarje hårstrå må sorgfälligt utrotas, så att tärarne ej sällan stå kunden i ögoen, så må vi skatta Oss lyckliga, att seden, att afaka håret, ej herrskar i vårt Jand. Jag sjelf, säger verättaren, har ofta, för egenhetens skull, låtit raka nig I en af dessa bodar, men man har alltid handerat min haka varsemmare, än de trognes hufvulen. Man höll ett stort tennfat, med utskärning ör halsen under min haka, och barberaren behandade mig med den? punktligaste noggrannhet; han örjagade hvart ende hårstrå, som han upptäckte på indbenen, brågte hvarje bår i mustacherne till beörig längd och steg till och med, i sin tjenstifver, nda in i mina näsborrar med en lång, spetsig sax. )et tog bra lång tid, men derför kunde man också, å det var: slut, visa sig såsom en väl rakad meniska, hvilket ej alltid är fallet hos oss. Bärberaen tycktes också glädja sig öfver sitt verk, och lävpte mig alltid med ett Evi w Allah, HM