Aftonbladet – 18 mars 1842, sida 1

skande fader anslagit åt henne. På det de måtte räcka till, afsade hon sig nästan hvarje oskyldigt nöje, ja, icke tillreds dermed, törlängde hon sitt arbete ända sent inpå ratten, eller stod upp med solen, för att genom egen handläggning förhöja gåfvornas värde. Fastän hennes far med nöje såg buru välgörandets sköna dygd utvecklade sig i hans dotters hjerta, så såg ban likväl med hemligt missnöje, huru hennes kraftiga själ aldrig syntes ullfredsställd, utan ofta lät hänföra sig till en svärmande exalation. Med faderlig mildhet bad han henne att bålla sina ädla böjelser inom måttans gränser, emedan öfverdrifven godhet ofta misskändes och missbrukades af verlden, ja; stundom till och med förledde vårt eget bjerta till förvända bandlingar. Icke desto mindre kunde den garcle, af gikt plågade mannen, hvilken, såsom fordom militär, ännu öfvade en viss stränghet mot sig sjelf och sin kropp, cj alluid upptäcka månget lika hårdt prof, hvartill Lens dotter dömde sig, så mycket mer, som han refde nästan ensam med Penne och således ej kunde göra någon jemförelse med den öfriga veriden. Utom den gamla grefven och hans dotter, den förres intendent och en icke talrik betjening af båda könen, bebodde ingen det vidlyftiga slottet, hvilket således till det mesta förföll, så att endast bufvudbyggsaden och venstra flygeln höllos i någorlunda godt stånd. Emedan man lefde temmeligen sfilägset från residenset, gtefven i sitt umgänge var ganska egen och svår att behandIa och Gabriella icke heller fann serdeles nöje i sällskapslifvet, så var de ofvannämnde personernas lefnadssätt ganska enformigt cch inskränkt till en liten krets. De långa vinteraftnarna fördref grefven merendels med ett parti whist, hvilket han mycket älskade, och hade dervid sin intendent och församlingens kyrkoherde till sällskap. Gabriella serverade the och rom och drog sig sedan undan ända till aftonmåltiden.