Aftonbladet – 18 mars 1842, sida 1

MU VU — O ÖOQÖ ;.; LO 5tundor kommo väl godsegare från grannskapet vå visit, och på sednare tider infann sig äfven Jå och då pastorn i en nära liggande småstad. Det var en man om 40 år, allvarsam och nästan dyster; men hans snillrika, ehuru stundom nåsot paradoxa konversation hade tillvunnit honom dotterns i huset vänskap, och som den gamle Rode icke genom denna tillväxt i sällskaps kretsen fann sig störd i sitt spel, så såg ban äfven pastor Krumm icke ogerna, så mycket mer som Gabriella, efter hvad som tycktes, fann en angenäm förströelse i hans samtal. Så förflöt den ena dagen lik den andra, och blott en omsorg bade hittills oroat grefven; det var tankan på hans dotters giftermål. Rode tyckte om ett stilla, husligt lit, och bade ofta för sig sjelf uppgjort Planen till sina gamla dasars Jycke, då Gabriella, en gång gilt, skul!e skänka honom veckra barnbarn. Ja, den gamle mannen hade målat sig en så liflig bild af denna lycka, att han, när han tänkte på sina gråa hår, förskräektes för möjligheten att ej få njuta henne cch således föresatte sig att, så mycket han kunde, påskynda saken. Han visste blott icke hvar han skulle finna mågen, ty det var ingen ringa sak att upptäcka en person, som på en gång kurde anstå honom! och foga sig i alla hans egenheter. För det öfriga hyste den gamle ingen fruktan, ty en rik, skön och dygdig ficka afslår man icke så lätt och Gabriellas lydnad mot sin far var likaledes intet tvifvel underkastad. . Då påminte sig grefven en öfverenskommelse, som han för lång tid sedan på skämt gjort med en af sina fordne krigskamrater, baron von Hobhenstein, att deras bida barn skulle gifta sig med hvarandra. Han skref derföre, under någom förevändning till: baronen och omnämnde dervid, liksom i förbigående, det ömsesidiga löftet. Hohenstein omfattade med glädje denna tanka och inom tre veckor var allt ordnadt dem emellan.