— Isgenting var naturligare, än att en på en gång så inbilsk och så oeftertänksam tidningsredaktion som Frejas, sedan den först under en ling tid äflats att likasom utmana Aftonbladet att röra på sig mot henne, och till och med tyckes kafva föreställt sig, att vår långmodighet vid hennes slingringar härledt sig af någon farbåga för hennes båla stridskrafter, skulle, sedan hon väl vunnit sin önskan att vi måtte taga hladet från munnen, finna sig betydligt generad af den uppmärksamhet vi skänkt åt hennes conduite, i förhållande så väl till vissa af de vigtigare reformfrågorna, der hon under sista riksdagen i sin blindhet arbetat för hofvets intresse, som till sina kolleger. Det är derföre hvarken underligt om hon börjar sprattla ifrigare med benen, i samma mån som vi knipa fastare tag om halsen på henne och klämma ihop etterblåsan, eller att hon, för att afleda den ifrågavarande uppmärksamheten från sig sjelf, ideligen fortfar att, såsom det ännu synes af det sista numret, upprepa sitt gamla skrik om ,Aftonbladets aristokratiska hångifvenhet,, välborne Hr L. Hjertas, den välborne Aftonblads-ägaren,, sHr Hjertas svansands bakom aristokrat-ministeren, Altonbadets krypande för framtidenp m. m. dylikt. Hela detta skrik om person skallicke hindra oss att citera fakta och Frejas egna ord för att dermed möta henne på ett helt annat område; och ehuru han förklarat, att på det fältet något svaromål icae kommer att afgifvas, hvilket kan vara beqvämt nog, emedan det alltid är bäst att hålla god min i elakt spel, så skulle: vi lemna en alliför god sak ofullbordad, om vi ej förde vår utredning till slut. För det första nödgas vi i dag wupptaga Jläsarens tålamod ett ögonblick med en liten kollationeripg angående en af de sednaste stridsfrågorna. Deanna rör Aftonbiadet sjelf, och uppstod i anledning af den uppmärksamhet vi fästade på angelägenheten deraf, att regeringens attributioner ej måtte splittras i händelse af Konungens reaa til Norge, uian hellre styrelsea odelad öfverlemnas åt konseljen härstädes med H. K. H. Kronvprinsen till ordförande. Häruti inflöt den klausulen, att, enligt ett alternatif, styrelsen skulle kunna uppdragas åt Kronprinsen på samma sätt som Konungen sjelf utöfvar den, och hvilket äfven en gång förut egt rum; men let hade för tillfället undfallit vårt minne, att den paragraf af grundlagen, som handlar om reseringens förande i Konungens frånvaro, fått en ny redaktion vid sista riksdag, hvilken först nyligen utkommit i Författningssamlingen, och i följd hvaraf ordföranden ej kan hafva merän en röst den tillförordnade regeringen. Detta ändrar på intet vis sjelfva det hufvudsakliga af artikelns syftning, som var, att ärenderna ej måtte splittras genom två serskilda regeringar, en i Sverge