genom köld och hårdhet. Ni står midt i en ny verld, i ett lif fullt af chikaner och intriger hvilka måste så mycket mer såra er, som de oft: dölja sig bakom vänskapens mask och, då ni e! gång upptäcker dem, lätt förefalla er, som et dubbelt förräderi emot menskligheten., Men hvarföre då denna falskhet, frågade Ros: med häftighet, när man öppet och oförstäld kommer menniskorna till mötes? Hvarföre denna afsigtliga tillbakasättning, dessa intriger och småaktigheter? Ar det icke bedröfligt när man nödgas se, att äfven ens förmän, i stället att erkänna och uppmuntra flit och ansträngning tvärtom ifrigt bemöda sig att ännu mer försvåra det i sig sjelft redan svåra yrket? Ar det e upprörande, när man, säker om sin förmåga, se! en ringare skicklighet sig föredragas, hvilket fö reträde så! oftaZvinnes på oredliga vägar? Tre mig, herr baron, jag känner tillräckligt min svaghet, vet hvad mig tillkommer såsom nybörjarinna, inser rätt väl hvilket stort, nästan oupphinneligt, svalg ligger mellan min nuvarande ståndpunkt och den sanna konstnärsrangen; men jag känner äfven hos mig kraft, att åtminstone med allt nit sträfva till detta höga mål, som min själs stora idealer väcka hos mig; när nu denna hänförande enthusiasm fattar mig, när jag med förtjusning studerar och lär och tänker mig in i de roler som tilldelas mig, samt derefter, uppfylld af dessa höga ideer, skyndar till repititionen och der måste se, huru mina medspelande bemöda sig att störa intrycket af mitt spel; huru några, i stället för en vänlig tillrättavisning, hvilken jag med glädje skulle emottaga, spotskt hånle eller orättvist tadla; huru regissören med flit söker förolämpa mig, emedan hans favoriter genom mig förlorat en roll — ack! låt mig tiga med alla dessa obehag. N känner icke en flickas belägenhet, som står emelian så många fientliga elementer, och det skulle oändligen smärta mig, om ni till slut