Aftonbladet – 16 mars 1842, sida 3

Bästa baron, ni är alltför god; er artighet förefaller mig, som toner från en förlorad verld. Du har i eftermiddag repetition, inföll tanten, men den är förbi klockan sex. Vill herr baronen kanhända då göra oss den äran vid en kopp the? Ack ja, jag ber så mycketl, utropade Rosa med glädje. Jag mottar med största nöje er bjudning. Således, mina damer, i afton klockan sex. Och låt inte vänta på er, bäste baron! Hvarje minut, tillbragt i ert sällskap, är mig dyrbar,, sade Oskar, och tog afsked med en vänlig bugning. Återkommen till värdshuset, kastade baronen sig på en soffa. Hvad är jag för en menniskal ropade han och slog sig för pannan. Huru ofantligt orätt har jag icke gjort denna flicka, då jag på förhand ansåg henne för lättsinnig! Huru ofta har jag icke förebrått andra, att. de förhastadt bedömde sin nästa, och nu begår jag samma förseelsel Hvarföre äro vi så benägna, att alltid hos våra medmenniskor förutsätta det onda, men icke det goda? Skulle detta förfarande vara en töljd af den erfarenhet, vi gjort med oss sjelfva?, Han sprang upp ock gick med hastiga steg af och an i rummet. Men jag vill godtgöra mitt fell ropade han; jag vill genom högaktning försona hvad jag bruut genom ett öfveriladt omdöme. Ingen förtrytelse öfver felslagna förhoppningar, hvaröfver han nu blygdes, uppstod i hans själ; tvertom kände han sig lätt, glad och lycklig. Det var hans bättre väsens triumf, vunnen genom öfvertygelsen om eget fel och om en annans. dygd. ys (Forts. följer.)