— Om än Riksrättens dom, såsom sannolik är, i sinom tid kommer att lemna nya bevis p odugligheten af denna institutions sammansätt ning, hafva dock dess förhandlingar redan med fört den oberäkneliga nyttan, att de ändtliiger framtvingat en politisk troseller syndabekän nelse af detta gamla kabinett, hvars första grund sats var att rådgifvarns grundsatser i evighe borde hållas hemliga för folket, och att mar aldrig borde erfara något om dem annorlund: än genom deras verkningar, på samma sätt son man jär att känna åskan och koleran af dera: härjningar. Dessa herrar, som skulle ansett snar sagdt, för ett majestätsbrott om en rådgifvare af gifvit sin politiska trosbekänneise före inträde i kabinettet, de bekänna nu efteråt punkt fö punkt sina synder och den orena tro, hvarifrår de flutit, obekantskap med, om icke fiendtlighe till, den grundlag, som velat ställa folkets rät och bästa högre, än maktens oinskränkta begär I hvarje punkt framlyser denna orena politi ska tro, men sällan klarare än i den under sjunde Riksrättsmålet, som finnes på annat ställe i detta blad, afhandlade striden om Ständernas beskattningsrätt, och Regeringens håg attslå den under sig. Frågan är ganska enkel. Ständerna hade vid 4834 års riksdag uppbäft tolagen å ull. Regeringen fann för godt att åter pålägga denna tolag i Norrköping. Regeringen förhöjde således beskattningen å en artikel, för hvilken Ständerna lindrat den, och dock är det blott Ständerna som ega beskatta. Denna åtgärd försvara de inför rätta ställde rådgifvarne dermed, att 3 S i ansvarighetslagen tillåter Regeringen bestämma sådane afgilter, som utgå af inrättningar till enskildes nytta och beqvämlighet, såsom båk-, brooch färjafgifter. Hr Poppius låter till och med sitt onda humör träffa åklagarn, för det han icke kan förstå en så klar sak. Och klar är den verkligen. Ar det nemligen icke klart, att om Regeringen kan lägga tolag å ull för att gynna en viss stad, så kan hon ock lägga tolag å hvarje annan artikel, för hvarje annan stad, menighet, korporation eller individ, som eger hennes gunst, Någon gräns finnes icke för en sådan beskattningsrätt, och om hon icke vill kalla afgiften tolag, så kan hon kalla den en frivillig gålva, t. ex. en p,frivillig gåfva, att i stadgad ordning af dem, som läsa oppositionstidningarne, uppbäras, ptill enskild nyttaoch beqvämlighet för redaktionerne af Svenska Biet eller Statstidningen. Hvad tanka skall man göra sig om rådgifvare som så, af några uttryck i ansvarighetslagen, skapa sig en anledning att eludera den vigtigaste punkten i grundlagen? Nyssnämnde i