Aftonbladet – 16 mars 1842, sida 2

Ah, det var förträffligt I ropade flickan; det var vackert att ni inte glömt bort oss. Hvad det gläder mig att få återse er! Men, herr baron, ni finner mig i den största förlägenhet, jag måste be er tusen gånger.... och härvid förlorade man sig i det vid sådana tillfällen vanliga utbytet af artigheter och ursäkter. Sedan den äldre damen blifvit presenterad för baronen som en nära slägting och han tagit plats på soffan, fördes samtalet på bådas hembygd. Efter några frågor och svar, hvilka sistnämnda Oskar lizväl ieke kunde gifva helt och hållet till Rosas belåtenhet, emedan hans fader, sedan de sist sågo hvarandra, flyttat till Mannheim, föll konversationen på Rosas närvarande yrke och Oskar frågade: huru detta behagade henne? Nu antog flickans ansigte eit allvarsammare uttryck och hon svarade med ett nästan sorgset leende: Ack, herr baron! Huru helt olika förefaller icke lifvet på theatern, när man ser det från sin familjs sköte och midt i det lugna privatlifvet, när en poetisk fantasis gestalter såsom halfgudar sväfva: öfver skådeplatsens tiljor, eller pär wi bland våra vänner roa oss med små försök på säliskapstheatrar! Huru helt annorlunda är icke deremot den kalla verkligheten! Den gloria, som i den oinvigdes ögon omgilver sånggudinnornas tempel, förvandlar sig genom ordet måste i en kall och fuktig atmosfer. ggg har, sedan jag beträdde theatern, genomgråtit mången natt.n Hon är alltför ömtålig, herr barony inföll tanten, alltför finkänslig. De artigheter, den uppmärksamhet man egnade henne i vår goda hemort på herr von Pieras sällskapstheater, den förekommande godhet hvarmed man der behandlade henne, då man kunde anse hennes uppträdande som en ynnest, hafva naturligtvis nu upphört., Jag kan lätt föreställa mig, sade Hohenstein, huru ofta er finkänslighet måste finna sig kränkt