Aftonbladet – 16 mars 1842, sida 1

språng hoppade ur vagnen och hastade in i gäst rummet. Det var en ung man om ungefär 2? år och af ett angenämt yttre; hans rörelse) voro raska och hans hållning nästan befallande En vänlig välvilja syntes likväl vara det herrskande draget i hans markerade anlete. i Han aflade sin pels, befalide att man skulle föra hans saker upp i hans rum och skref derefter vårdslöst i gästboken, som kyparen räckte honom: Baron Bohenstein från Darmstadt. i Ehuru klockan nyss slagit 5 var det likväl så mörkt, att man redan måst tända ljus. Ledsnaden i ett blott till hälften bebodt värdshus i en alldeles främmande ort, och der man kan vänta föga nöje, angrep äfven baronen. Han började läsa i den ena tidningen efter den andra, men lade missnöjd den ena efter den andra ifrån sig Hans tankar syntes riktade på ett aflägset föremål, som likväl icke tycktes vara just af den angenämaste natur, ty hacsf panna mörknade småningom allt mer och mer. Utan att tänka derpå, hade han sammanveckiat ett blad till en fidibus; han vek åter upp det, kastade ögonen derpå och sel! det var en spektakel-affich. Et! ironiskt löje sväfvade på hans läppar, då han läste: Hvad ni behagar! Lustspel i 5 akter a Shakspeare. Min Gud; sade han halfhögt, här ett stycke af Shakspeare? Skall man skratta eller gråta deråt? Våra bästa teatrar gifva detta alster a! ett sällsynt snille knappt nog drägligt; och här?) — — Han läste flygtigt igenom namnen på de spelande. Hnurul ropade han hastigt och steg opp, i det han förde sffichen närmare ljuset. som om han ville öfvertyga sig, att havs Ögon ej bedrogo honom. Huru, Vio!a. mamsell Ros2 Alberti! — Rosa Albertil — Är det möjligt? Skulle det kunna vara den lilla täcka Rosa, min fordna granne, med hvilken jag många gånzer spelt tillsammans på vår sällskapsteater! Ja ja, det kan hända. Jag påminner mig ha hört