Aftonbladet – 14 mars 1842, sida 3

modan, att om hon börjar predika mot bränvin, så kör väl Pelle både henne och den Helige Ande ur huset. (Slutet följer.) — — WVATICANSKA BIBLIOTEKET. Enligt stiftarens mening, skulle Vaticanen vara en hufvuddepot af vigtiga urkunder och literära skatter för hela den untolska verlden. I följd bäraf inrättade man kabinatter för samlingsrna, der man staplade det ena på det ådra, uten urskiljning, såsom: Copcilii förhandlingar, rättegånasakter, testementep, urkunder och !agar af alla slag, tryckta volymer, m. m., hvaraf en stor del bättre skulle egnat sig att förvaras vid ett ransli. Först i sednare tider blef denna stora boktummel upplöst, och dess skatter ordnade i Vaticanens arkif och bibliotek. Ehuru stiftaren velat, att biblioteket skulle vara offentligt, funnos likväl ej nog bestämda stadgar derför. Derigenom hände ock, att embetsmännen öppnade och tillslöto det efter eget godtycke. Ibland de lärde, som åtföljde arottning Kristins, klaga Maibomius och N. Heinsius, att de icke finzo obehindradt tvänne timmar om degen arbeta i biblioteket; Montfaucon och Mabillon deremot öfverflöda på loford öfver den väivilja hvsrmed man betjenade dem. En vårdslössd förvaltning af biblioteket framkailade Clemens XIII:s stränga på: ud, som nästan stängde vaticanens salar för främlingar, emedan de ej utan påfvens egen synserliga tillåtelse fingo besagna handskrifterna — Efter freden i Paris, tillkom ändtligen en liberal förvaltning, och alla, af hvad nation som helst, fingo nu ånstella orskningar i vaticanen och hemta ur dess! litterära skatter. Prefekten Baldi, åt hvilken sty relsen då blef anförtrodd, utmärktö sig för sin hu manitet. Efter honom kom Mai, som återgick till gamla systemet och derföre ådrog sig ett rättvist tudel. Mezzotanti, dennes efterträdare, godtgjorde Öregångarens fel, och vaticanen var åter öppen-för