Aftonbladet – 14 mars 1842, sida 2

let ligser i sakens natur; men det är äfven ganska pevisande, dels för nödvändigheten af en i ren svangelisk auda skeende reform inom prester;pet sjelft, och dels olämpligheten att genom veridslig domstols åtgärd för vänta undanrödjandet ut orsakerna till det öfverklagade onda. Ins. ir alltåaf den oförgripliga mening, att om svenska presterskapet mera esnade sig åt lära och undervisning, samt endast i mån al ett allmännare förroende framträdde på den politiska banan, så borde för religionen, den allmänna sedligheten och förståndsutvecklingen hos folket, samt dess exet anseende hos tänkande medborgare af alla klasser, vida mer vinnas än som nu genom en älventyrlig och falsk ställning till detta fo! k möjIgen står att erhålla; bvarförutan den lagliga styreison skulle. vid intriffande beho!, genom synoders sammankaliande, vida lättare och bättre med presterskapet kueva samimanverka för det högre ändamål, som: med prest-embetiets inrättande ofelbart varit afsedt. Betrsktar man åter presterskapet i dess egenskap af riksstånd, utur synpunkten af en behöfix motvigt mot adelps rmaktförstorivg och inkräktningsbegär i: regeuternas rättigheter under närvarande tid, sa är detta en fullkorolig illusion och ändamitet af korporationen lika förfeladt. Svenska adelns sjulfständighet i denva mening, samt dess begär a och namnkunnighet, är numera med ganska få undavtig underordnad dess lystrad efter hoftitlar och länarde heställvingar, i och hvarmed dess motstånd upphört och monarkien sålunda ej vidare behötver ett reststånd såsom medlareklass. Prågon huruvida sonarkien för sitt uvprättbållande 1 andra afseenden behöfver och njuter stödet at närvarande representations dra stånd, besvaras ärligast gesom medgifvandet, att detsamra länge ihärdigt och under nästan alla regeringssätt gått makten och allenastyrandet troget tillhanda, sarat dervid funnit sin fördel. Att denna alltid stått väl vikammans med det egentliga folkets erkönda, i yrondiag och författvingar stadgade jättigheter, det kan på goda skäl hetviflas; beist erfarenhetan ådagalagt, att ehuru svenska presterskapet, ull större delen åtminstone och särdeles på landet, under möfningen af dess vigtiva kall, sällan frångår den allmännare riktningen, utan allvarligt hyliar dep medborgerliga anda som är tidens tecken och hebof, har doekx den del af etsamma som, ryckt från en bestämd och ädel verkningskrets, vid riksd2garne sarolas under biskoparnes och andras ledning och iv flytelse, med sin pluralitet ej sällan gått att öka deras antal hvilka, blinda för den tryckande e helägerhet som i deras hemorter framställer sig, lemna fosterlandets sanna fördelar å sido, samt genom Jycksökeri eller andya mindre berömvärda egenskaper, dels betydligt medverkat till statens nu iråkade moraliska och polinska vanmakt, dels hittills med alla krafter motarbetat den pånyttfödelse, hvaraf en bättre sakernas ordning borde blifva en följd. Det hedrande rvotstånd som många ledamöter gjort vid sådana tillfällen är ingalunda Insändarens afsigt att förtiga. Skulle således en sann uppfattring af religionen, jemte deraf beroende medhorgeriighet inom presteståndet, blifvit i större eller mindre mån betviflad, samt med detsamma den nödiga vördnaden för läran samt aktningen för dess förkunnare undergräfd, så är detta het och bållet ståndets eget fel, och så myeket mer att beklaga, som sådant icke utan de mest giltiga anledningar bort eller kunnat ega rum i ett samhälle, hvarest 2ktnincen för lag och rätt samt ömsesidiga vrättigheter och pligter, ännu liksom af åtder hvilar på en religiös grund, som sammanhiller dess serskilda delar, hvi!ka dessförutan möjligen skulle iomma att förströs, liksom stoftet för vinden. Ett af de stöd som hitu!ls kunnat uppbära presterskapets rättigheter såsom vriksstånd är, att detsamma skall anses representera lärdom och kunskaper, samt sörja för deras utveckling och fullkomnande. Enär Nikväl rumera vetandets alla vägar äro öppna för en hvar, sora dertill eger förmåga och fallenhet, och ingen lärer kunna påstå det presterskapet i allmärvhet, mer än andra klasser eller enskilda, utes!utande äro invehsfvare af denna gudagåfva: samt då begäret efter upplysning ingalunda står att återhilla, ej eller kan komma att itera!la från den ståndpunkt vetenskapen nu intagit: så lärer deraf otvunget följa, det ingen serskild politisk korporation i staten kan erfordras för att hevaka dess rätt, hvilken dessförutan nog förmår att göra sig gällande. I afseende på den sednare omsändigheten åter, så synes ohkheten 1 meningar angående undervisvingssättet vid de bögre läreverken, och de försök som dermed ännu göras, icke serdeles bevisande för presterskspets tillgöI randen i denna väg. Men hved som synnrerliWERE NTS KTRTNONRNNT SSN TTESR