Aftonbladet – 14 mars 1842, sida 1

Jag ankom först efter predikan, och hörde, att flere tusende personer varit samlade, och hvilka till stor del tillbringat natten mellan Söndag och Måndag under bar bimmel utanför dea torftiga, till stor del af det nyfikna folket förstörda, stugan. Jag kunde med svårighet passera vägen dit för den massa af gående och åkande jag mötte, alla, så många jag vidtalte, gripna af öfvertro och tili vanvett gående fast öfvertygelse om den sanne Gudens omedelbara uppenbarelse i denna piga. Afstedspredikan hölls mellan kl. 44 och 12 middagen, och ännu kl. 7 på afton, då jag anlände, var hon omgifven af 30 å 40 så kallade Hovens läsare, ur hvilkas ögon fanatismens eid lyste och till hvilkas förnuft man icke altenast förgåfves sökte vädja, utan till och med härigenom riskerade att med hot och våld behandlas såsom en otrogen, för evig tid förtappad varelse. Herremän hade förut svårlisen kunnat trärga 35 till hennes grannskap, utan att af folket blifva bortmotade såsom d. h. Andes motståndare och såsom qväfvande hennes ingifvelser; och endost som doktor och med stöd af ett par befsantskaper bland massan, kunde jag bibehålia mig vid flickans sida, för ait göra mina observationer. Hon låg i ett tillstånd, föreställande magvetisk slummer, med små ryckningar i bröstkorgens, halsens och armarnes muskler; då jag gjorde mina små försök att väcka henne, dels genom strykningar, friktioner utåt ryggraden, dels tilltal, sade folket: rör henne ej, bon är ej härl! Hennes andliga varelse skulle nemligen vara på en utflygt till högre, ljusare regioner; slutligen såg jag ingen annan utväg än att försöka reta henne och med detsamma kunna erfara något