Aftonbladet – 12 mars 1842, sida 1

Joo, ser du, det piska väl in i skinnet och gjorde ondt på Jösse, ty han skrek som en karnaljen, sade baronen i det han kröp fram ursmåskogen och plötsligen stannade, då han fick se Clara blek som en marmorbild bredvid Fi-dele. Det är, parole dhonneur, Clariasen, hviskade han till hälften bestört och närmade sig försigtigt. Jag måste väl dock hafva skjutit bom; riktigt, det är den der Fidele jag skjutit. pDet var, sade baron Sebedeus, rätt oangenämt att skottet träffade Fidele; det var skada: på hund. Åluad sade att han var af god race, hade dubbelsporrar. Var inte ledsen, bästa Clarisse, jag skall skaffa er en hvalp af veritabek spansk race, en hundhvalp af salig mammas race. Det är kallt, ni får lof att akta er mans tillkommande hustru, ha, ha, ha! En hund är dock ingenting annat än em hund. Alund, tag hit eau de colognet, fröken har blifvit altererad. Clara hade ej hört ett ord af hala det vackra talet; men Du sig kon upp, pekade på ströms men och sedan på Fidele. Det är förbil sade.hon, förbi för evigt!s och siörtade derifrån. Hvad står på?, frågade Gustaf, som nu fråmkom, till stället. VÅ jo, Clarisse var här och blef så högst altererad öfver sin huad. Hvad tycker du, Gösta, jag sköt bom och fällde Fidele i stället för haren? Nå väl, skadan är skedd; men det var sannt: Ålund kan stoppa bulvarer. Hör du, Ålund, stoppa upp Fidale der; jag skall gilva henne igen bunden på vår bröllopsdag. Parole d bonneur, det blir en behaglig attrapp.? 4, BLOMMAN. Förliden böst, vid den tiden, då Taglionis attituder förtjuste Stockholms-publiken, och tidningarna voro uppfyllde med tåspetsarnes estetik; då folket åtog sig rollen af den frejdade artistens dragare, och himlen gret sitt höstregnr öfver konservatismens och oppositionens kämpar (kanske ckampar, passade bättre), som nNuför sista gången förenade sina krafier, i samma sele och för samma cheliga ändamål, nämligen att draga Taglioni hem till sitt; nog af — Vv