blommor, och man har hvarje gång dragit deras vagnar hem efter spektaklets slut. Mercadantes sednaste opera Il proscritton har icke gjort någon serdeles lycka i Neapel. Man annonserar från sistnämnda stad ett inom den musikaliska verlden notabelt dödsfall, nemligen den bekanta Barbajas, han, som från garcon vid en kafe hade arbetat sig upp till en verklig magnat bland — teaterdirektörer, en konung bland allt hvad impresarj heter. Han dref som operaföreståndare alltid sin sak i stort, han sökte upp de gryende talangerna i hvad vrå af verlden som heldst, och det var från honom de sedan utgingo, såsom godkända och fullfärdiga, pi sina triumftåg kring Europa. Han hade bland sina pensionärer räknat Rubini, Tamburini, Lablache, Duprez, Nourrit, Barhoillet, fruarna Malibran, Garcia, Sontag, Pasta, Grisi, Persiani, alla sångens utmärktaste äror på den nyaste tiden. Han hvilade nu efter sina mångåriga mödor på sin villa vid Pausilippo, ett litet rätt artigt slott, som kostat honom en half miljon eller något mer. Hans begrafning har försiggått i Neapel med mycken ståt, och alla dervarande artister hafva biträdt vid den sorgmusik, som blifvit enkom för tillfället komponerad af Mercadante. En intressant upptäckt har nyligen blifvit sjord i närheten af Neapel, nemligen af åtskilliga ruiner, hvilka förmodas hafva utgjort en del utaf en ganska vidsträckt romersk villa. Beläsenheten är vid yttersta punkten af berget Pausilippo, just der vägen gör en krok och man får den första hänförande anblicken af lIscenia och de öfriga pittoreska öarne i Neapels hafsvik. De nämnde ruinerna bestå af teatrar, amfiteatrar, och andra byggningar, med en myckenhet af architektoniska prydnader, såsom pelare, kornicher o. d. En del rum äro målade, och man har äfven funnit diverse fragmenter af statyer. Allt detta har blifvit påträffadt endast två eller tre fot under jorden, hvilken i långa åldrar varit upptager af vingårdar. Antiquarierna hafva redan gifvit stället namn af Luculli villan. Ett nyss utkommet arbete, som förtjenar omnämnas medan talet är om antiquiteter och uppsräfda romerska städer, är det så kallade Epifome de volumi Ercolanensi af riddaren Lorenzo Blanco. Författaren, hvilken är en ung lärd, anställd vid Vofficina de papirin, har här inom ett omfång af tre små band lemnat ett sammandrag på italienska språket af samtlige de grekiska och romerska papyrusrullor, hvilka hittills blifvit funna vid gräfningen i Herculanum och dem man lyccats varsamt uppveckla. Academia Ercolanensen nar visserligen redan utgifvit dem in extenso på srundspråken, men de utgöra i denna form sex stora folioband, och detta är således både i ena och andra afseendet ett verk, egentligen ämnadt endast för biblioteker. Herr Blanco har velat söra innehållet af dessa märkliga fynd tillgängligt ör den större kunskapsgiriga allmänheten, och kännare försäkra att hans redaktion skall vara nögst lyckad.