Aftonbladet – 11 mars 1842, sida 2

— att anse Gustaf för sin bror, deruti var hon lydig; men hon upphörde icke att anse honom för sin Gustaf, deruti var hon olydig. Förbudet att vara vänlig mot sin lekbror, gjorde honom destomer älskvärd i flickans ögon, och då hon berättade för Gustaf de föreställningar hon fått, vaknade ifven hos honom en annan känsla än syskonkärlekens. På detta sätt blefvo Gustaf och Clara, utan att ana det, inom kort icke bror och syster, icke lekkamrater från barndomen, utan tvenne älskande, som i början blygt, sedan med djerfvare blickar forskade in i en skön framtid, då de skulle få lefva och dö tillsammans. Hvarken den nittonårige hbjelten eller den femtonåriga flickan anade något om vigten al ståndsskilnaden. I den sväfvande dimman öfver strömmen hade de så ofta speglat sig tillsammans, och kring deras hufvuden hade alltid en färgrik gloria slagit sig i en hel ring kring begge. Ett par, som Gud omgärdat med sin strålkrans, kunde menniskofunder ej åtskilja. Det var en skön sommarqväll 4805, just vid solnedgången, då de älskande hade ett möte vid Helgonfallet. Det var en afskedsstund; ty Gustaf skulle uppbryta till kriget. Der suto nu de älskande stumma, betraktade de kokande vågorna och tänkte på en framtid, lika färgrik som solstrålarnes brytning i dimmolnet. Denna färgbrytning har öfverallt sin motsvarighet. Vår tro, vårt hopp, vår kärlek, hela vår andliga tillvaro är en sådan strålbrytning, blott af ett ljus ofvanifrån, SOM bryter sig genom jordens dimmor; allt är en återspegling af Guds kärlek, Guds renhet och den bild vi uppfatta, kalla vi religion; det är den brutna färgbilden af det e