Aftonbladet – 11 mars 1842, sida 1

den fattiga gossen ut i kriget; och på fejder var det den tiden ingen brist. Men Elin fick gå ensam ut i den gröna lunden, och så brukade hon gå hit och sitta här hela timmar vid Helgonfallet och se på den skummanse forsen.n Den tiden. var ej så upplyst som vår tid är. Vi vete nu för tiden allting, ty det står att lira ji tusentals böcker, och således kunna vi nu förklara aliting af naturliga orsaker, men den tiden tillskref man helgonen el!er onda andar allt hvad man i sin okunnighet icke kunde förstå, och på detta sätt sammansattes skrock och kärringsagor som wi skratta åt. Allt längre Elin måste förblifva i klostiets dystra ensamhet, allt mera sorgbunden pbiet kon; bon svärmade nu oftare ut i grön äng och satt slutligen det mesta af dagen vid fallet; just der vi nu sitta. Det föreföll den arma flickan liksom skulle den fattige gossen, som hon höll af, redan fallit för svärdet; hon iyckte att allt var så tomt, så betydelselöst, och det enda som tröstade henne var bön till den heliga jungfrun. Så föll Elin i ett tyst svårmod och bleknade allt mer och mer om kinden; det var en röd ros som blifvit hvit, emedan hon le!de i mörkret; ty serg och mörker bleka rOsorna, men glädje och sol:ken göra dem röda. Förgäfves bad hon inför Marisbilden i klosterkyrkan om frid i sitt hjerta, förgäfves väntade hon en tröstande blick frin den beliga jungfrun; ty då hon slutat sin hör och såg upp till den i gyllene skyar sväfvande bilden, hade denna samma leende på siva läppar, samma stela ställning som förut; och så oupplyst var den tiden, och såledez äfven Elin, att hon trodde, det